Hur ska man börja? Måste man börja, är det inte bara att starta från slutet..? Och det är väl det är väl egentligen det jag gör nu...
Och hur är slutet då?
Jag grät.
Från det att jag satte mig framför bioduken och intalat mig själv att jag inte skulle gråta. Det gick inte. Helt omöjligt. Att Cilla dör, det visste jag redan men det kom ändå som en slags chock, det snördes åt i halsen, tårarna rann och överallt hörde man samma snyftande i hela biosalen. Det var hemskt, men samtidigt underbart att en film kan beröra en så mycket.
Före filmen pratade alla med varandra, det prasslades i godispåsar, pyste i läskflaskorna men så började filmen och allt blev tyst.
Musiken var helt perfekt till filmen och jag går fortfarande och sjunger på vissa av låtarna och skådespelarna... först var jag väldigt osäker på dem innan jag såg filmen alltså... Jag var rädd att de skulle spela dåligt och förstöra filmen men det var helt tvärtemot vad jag tänkte mig, tvillingparet passade perfekt som Cilla och Tina och man kunde inte annat än älska dem.
Och efter filmen... vilken känsla man fick, går inte att förklara...
Men... Så för att avsluta den här början kan jag utan tvekan säga att det här är den bästa ungdomsfilmen 2011!
(Ps. förlåt att jag inte skrivit tidigare men skolan och sånt tar upp mycket tid, förlåt!)
