Lovisa gästbloggar!

ChaCha BLoggen! Lovisa Lidén här! Jag är en 14årig brud som bor i Boden, och enligt Elisabeth så är jag den ballaste bruden i stan, och hon ser verkligen upp till mig! till en början kan jag väl säga att jag inte var Elisabeths favoritperson, då hon ville att jag skulle hoppa från en skyskrapa i new york! men vi kom rättså nära varandra och hon blev lite som en lillasyster för mig. hah iaf, jag gillar att sport, som skidåkning,fotboll, löpning och slalom. sen så gillar jag djur och har haft en massa under hela min uppväxt. mina underbara kompisar är det bästa jag har, jag har fobi för spindlar och jag klarar inte av att äta grönsaker som är blandade i en skål... ;{  hahah nu vet ni lite om mig.

 Tänkte gästblogga lite här och rekommendera en bok som jag tycker äger! Men innan det så måste jag bara säga att denna blogg äger, min smått galna lilla vän Betz tror hon är cool, men i själva verket är hon en dryg,jobbig,liten unge men även en riktig finis, och att jag saknar henne <3 hihihi

Iaf till boken.

Pojken som kallades Det.

En berättelse om ett barns kamp att överleva.

Från 4 års ålder blir Dave Pelzer grovt misshandlad av sin mamma. Det började med psykiska bestraffningar som att stå i spegeln och säga - jag är en stygg pojke, flera 100 gånger, men misshandeln ökade med åren. Han blev mer och mer isolerad från familjen. Han satt i källaren de stunder som han inte arbetade eller misshandlades, och han fick inte prata med någon i familjen. Han förvandlades från Dave, till Pojken. men hans mamma nöjde sig inte med det, enligt henne var han inte ens en pojke, utan en sak. han blev Det. i 9 år blir Han dagligen misshandlad och torterad. hon svalt honom, lade honom på gasspisen, knivskar honom, slog honom medvetslös, tvingade honom svälja ammoniak, som gör så halsen sväller igen och vid ett flertal tillfällen nästan dödat honom, men räddat honom i sista sekund bara för att fortsätta tortera honom.  och varje dag såg likadan ut och livet var en mardröm, tills den dagen då räddningen kom...

En känslosam och gripande berättelse då Dave själv berättar om sitt liv som barn och om sin kamp om att överleva. De fruktansvärda saker han går igenom får tårarna att börja rinna, men ändå kan man ej slita blicken från boken.  Ilskan som uppstår då man inte kan begripa sig på människor som njuter av att plåga någon, den är obeskrivlig. Men glädjen som uppstår när man läst ut boken, är mer än obeskrivlig. Boken är den första av de 3 böckerna han skrivit, och jag tycker den är den bästa! Detta är en av de bästa böckerna jag läst, och tro det eller ej Betz, jag har läst många! på en skala mellan 1 och 10 får denna bok 23! Den MÅSTES läsas.

Puss och kram / Lovisa Lidén