Sjöllös - Gail Carriger

Earlen skulle just gripa in, men hejdade sig sedan tvärt och tittade ner på henne. "Är jag det?" 
"Är du vad?" Hon kikade frågande upp på honom genom sitt trassliga hår. Hon tänkte minsann inte göra det enkelt för honom.
"Din käraste?" 
"Tja, du är varulv, skotte, naken och nedsmord med blod, och jag håller dig ändå i handen".
- Alexia Tarabotti


Londons 1800-tal och världen består av varulvar, vampyrer, spöken, människor och Alexia Tarabotti. Inte bokstavligen men Miss Tarabotti är inte som andra dagsiljusmänniskor men hon är inte heller övernaturlig som varulvarna utan hon är en Övermänniska. Med en enkel berörelse kan hon förvandla vilken övernaturlig varelse som helst tillbaka till en människa. Iallafall tills hudkontakten mellan hon och den övernaturliga bryts. 
Hon är vad vampyrerna kallar för själlös.
Men att leva i den Viktorianska London som själlös är inte alltid så lätt, speciellt inte för en gammal ungmö som Alexia, halvitalienare och ogift.
Men hon får störra problem att oroa sig för när hon en dag av misstag dödar en vampyr, blir jagad av en vaxdocka och av en händelse blir kär i en varulv. Men slutar verkligen problemen där?

Åh squash. Hur bra får en bok bli egentligen? Jag vet inte hur det är möjligt men den här boken fick mig att garva, sucka, drömma mardrömmar och bli kär. Samtidigt.
Den är så annorlunda, visst det är varulvar och vampyrer men här beskrivs inga myter i tusen ord utan här är det långa, detaljerade beskrivningar på vilken te-sort som dricks.
Te. Åh vad jag älskar att Alexia älskar te för jag är likadan, och ska jag vara ärlig så älskar jag allting med Alexia. Hon är snabbtänkt, själlös, humoristisk, smart, rund och go, artig och vem vet vad.
De egenskaper som jag tycker mest om med henne är hur hon alltid tycks hitta något att säga även i de mest snäva situationerna och hur hon alltid, alltid lyckas vara så artig som hon är. Att hon sedan inte har någon moral är ett helt annat kapitel.

Karaktärerna i boken fängslar, med fantasirika och ytterst detaljerade beskrivningar får man hela tiden en klar bild på hur de ser ut och det fanns inte en enda karaktär som jag inte tyckte om (utom skurkarna förstås) och jag var tvungen att göra en liten lista på mina favoritkaraktärer som ni möjligtvis kommer få se någon gång... I framtiden.

Också var det ju det här med omslaget. Styxx har verkligen lyckats kan man säga för att det här är en bok som jag med glädje kommer stoppa in i bokhyllan, kanterna på boken är svarta och framsidan är ytterst läcker och då menar jag verkligen det.
Ser mycket fram emot uppföljaren som kommer heta Chanslös på svenska och utkommer i Oktober.

Tack Styxx för denna underbara läsupplevelse!