Framtidens USA och världen genomgår historiens värsta epidemi någonsin. Amor Deliria Nervosa, eller som vi väljer att kalla det... kärlek.
Kärlek är ett brott och för att förhindra att någon ska bli sjuk botas man så fort man fyllt arton år. Men på arton år hinner det hända en massa saker och risken att bli smittad är stor så för att göra det enklare får ingen av motsatt kön ens umgås med varandra, röra vid varandra eller skratta med varandra, allt för att förhindra epidemin.
Lena, eller Magdalena som hon egentligen heter har aldrig trotsat regeringens regler eller ens tvivlat på att det existerar annat än för hennes eget bästa och enda sedan hon var sex år gammal har hon räknat ner, praktiskt taget längtat till att bli botad. Att för all framtid kunna vara fri från känslor och onödiga problem.
Men så träffar hon Alex och allting förändras.
Åh nej. Det här händer inte.
Jag älskar den här boken. Men jag hatar den ändå.
Hatar hur det så kallade botemedlet förvandlar människorna till känslokalla skal, som en zombie ungefär och hur verklig hela historien egentligen är. Som om det här faktiskt skulle kunna hända i framtiden. Hatar den för hur obeskrivligt hemsk och läskig den är, så pass läskig i vissa stunder att jag inte vågade gå nerför trappan med lampan släckt.
Men så älskar jag den också. Älskar den för att den är verklig som en historiebok, som att det faktiskt är möjligt att två personer som träffats för första gången kan dö av att inte få vara tillsammans. Jag har aldrig någonsin läst en bok där det kunnat gå så fort fram mellan personerna samtidigt som det faktiskt låter trovärdigt.
Jag älskar hur Lauren Oliver har lyckats igen med ännu en strålande bok och jag hade gett den en fullpott om det inte var för för att Alex är alldeles för perfekt. Vacker, självsäker, omtänksam, förlåtande, lojal, het, snygg och bla bla bla. Det finns inte en enda svacka på honom och det gör mig lite... Irriterad.
Egentligen är det nog ingen person som jag inte stör mig på förutom Lena och Grace, till och med Hana, som hade en större roll än jag trodde från början ville jag aldrig riktigt lita på.
Att framtiden är hemsk gör ju ingen förvånad och det hade man kunnat ledsna på men i Delirium beskrivs allt så perfekt och allting som händer gör att jag inte ledsnade under en enda sida. Att kärleken är en sjukdom hade ju också kunnat tyckas vara löjligt men tvärt om. Originell idé säger jag.
Men förutom det så går boken förvånansvärt lätt att läsa och innan man vet ordet av det så är den utläst och det ångrar jag lite grann. Fast det är inte för intet som jag faktiskt fick rysningar i slutet.
Delirium är första boken på tre. Andra boken, Pandemonium finns på engelska och trean förväntas komma ut 2013 i USA.
Filmrättigheterna har också sålts med ett oklart premiärdatum.
Lauren Oliver har även skrivit Resten får du ta reda på själv eller Before I fall som den egentligen heter.
4/5, om jag hade betygsatt den.
Jag tycker ungefär samma sak som dig om den här boken (fast den är ännu bättre på engelska) :)
SvaraRaderaSvar: ^^ Jag gör så om det är allt för få som kommer med förslag;) Jag måste ju också få lite betänketid, you know^^
SvaraRaderaTack själv för ditt fina inlägg, underbart att läsa!
Delirium är en av mina absoluta favoritböcker. :)
SvaraRaderasv: Egentligen så tycker jag mest om Adrian, men jag tycker att Dimitri hör ihop med Rose. :)
Det här verkar vara en väldigt populär bok just nu. Fast jag tror inte direkt att den är något för mig.
SvaraRaderasv: Haha, och jag tycker precis tvärtemot. ;)
SvaraRaderaBlir bara mer och mer sugen på att läsa den här boken =)
SvaraRadera