Usch och fy och blä och nej för Glashuset

Claire har nyss flyttat till en ny stad för att plugga men när hon väl varit där i några dagar märker hon att allt inte är som det ska och när hon slutligen blir rejält skadad bestämmer hon sig från att flytta från det elevhem hon bor på.
Men när hon hittar sitt drömhus blir allt ännu mystiskare och det blir inte bättre när hon plötsligt, tillsammans med sina nyvunna kompisar kommer en mörk hemlighet på spåren.

Claire är en tönt. Jag kan rent av säga att jag från ungefär femte sidan hatade henne.
Hon är feg, mobbad och jag blir bara så irriterad av henne.
Speciellt när hon får flytta in i Glashuset genom att hon börjar gråta och ungdomarna tycker synd om henne.
Sedan är storyn supertrist och inte alls unik och språket är dåligt trots att i boken så ska Claire vara påläst och översmart.
Sedan är personerna i boken också helt opersonliga och tjejerna är typiska tjejer och killarna är typiska killar, gah!
Självklart är författaren också rättvis och ger tjejerna varsin kille (så originellt) och självklart blir de två killarna kära i den rätta tjejen. *Badum tss*
Också måste ju boken ha vampyrer i sig också (ORIGINELLT ORIGINELLT) som styr staden och om man lämnar staden så tappar man minnet av att den ens funnits eller så dör man så det är tekniskt sett heldumt att fly för då riskerar man ditt liv direkt.
Ja också hatar jag det faktum att hela boken går ut på att peka ut hur synd det är om Claire som är mobbad och tvingas fly men en sak jag inte förstår... I början så vägrar Claire skippa en skoldag men när hon flyttar till Glashuset så spelar det ingen roll längre och hon skippar flera dagar och ingen bryr sig.
Och hon är grymt 'smart' och har hoppat över en himla massa klasser men ändå väljer hon att gå på en skola där alla elever är idioter bara för att hennes föräldrar inte vill att hon ska gå på en skola för långt hemifrån och det kan ju verka lite överbeskyddande men hallå, ditt barn har en framtid, låt henne utnyttja det istället för att gå på en skola för festande, osmarta barn.
Ja och en sak till också, cliffhangern i slutet är så genomskinlig och trist att jag inte kan låta bli att sucka och skaka på huvudet. Så tydligt att Rachel Caine skriver det för att få folk att läsa fortsättningen.
Tjuggablöff. Nu orkar jag inte såga mer men det här är seriöst den sämsta bok jag läst någonsin och jag vill bara riva sönder den, så FRUKTANSVÄRT dålig!

Boken får ett halvt (½) av 5 poäng av mig.