Varför utspelar sig alltid böcker i London, oavsett författarens hemland?I Safirblå får vi ännu en gång följa med Gwendolyn i hennes knäppa tillvaro men känslan av att ingen i tidsresesällskapet, inte ens Gideon litar på henne gör det svårt för henne att lita på dom och när hon av en slump reser tillbaka i tiden och träffar sin Morfar som ung förändras saker, vilken sida ska hon egentligen kämpa för?
Safirblå är en spännande bok med så många möjligheter och tvister att jag inte orkade räkna dom men det är ändå något i boken som gör att jag inte brinner för att läsa den.
Kanske är det den sega handlingen, eller bristen på hemligheter som avslöjas, Gwendolyns jobbiga kärlek till Gideon eller kanske skrämde den omgjorda framsidan mig. (Den var mycket finare förut) och även om jag inte avskyr boken, eller ens tycker illa om den så saknar den det lilla extra.
Jag vet att det är flera som inte håller med mig, vissa säger t.om att det är den bästa boken de någonsin läst men smaken är som baken och det enda jag egentligen går och hoppas på är att den sista boken (smaragdgrön) ska bli något jag kommer hata att avsluta eftersom den är så bra för trots allt så var Safirblå bättre än Rubinröd (Och det talar för sig själv) men vem vet, kanske är boken helt fenomenal på tyska?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar