Catching Fire - Filmrecension (Eller något liknande)

Katniss trodde att en vinst i Hungerspelen var lika med framgång, lycka och berömmelse, men istället skulle det bara leda till fruktan. Huvudstaden är inte nöjd med henne. Hennes prestationer på arenan har gjutit mod i rebellstyrkorna - och i takt med att upproret växer sig starkare, ökar också riskerna för Katniss och de hon älskar - inklusive Gale och Peeta som slåss om hennes gunst. Varje val hon gör får ödesdigra konsekvenser. Och det är då huvudstaden blottar sin slutgiltiga fälla.
(Kopierat från SF)

Jag var helt otaggad och oförberedd när jag satte mig i biosstolen inför den stundande filmen, filmen som alla hade väntat så länge på. Catching Fire.
Biosalen var full på folk och av de 424 platserna var inte en enda ledig. Hela salen luktade popcorn, själv låg mina på golvet då jag bara några minuter innan ljuset släcktes tappade ut hälften.
Överallt hördes prat och skratt men plötsligt tystnar allt. Ridån drogs bort och filmen började.

Vi får se hur Katniss, eller vänta, hur var det nu?

Jag inser något förskräckligt, jag har glömt hela filmen. Jag minns inte hur den börjar, knappt filmens klimax och bara sista sekunden av slutet, den biten som fastnar på näthinnan innan eftertexterna börjar rulla.

Det jag minns är att de bredvid mig pratade hela filmen. Kommenterade varje scen, skrattade, frågade vad som skulle hända nu, pratade lite till och sedan lite till och sedan lite till.
Och lite till.
OCH LITE TILL.

Det jag också minns var att filmen var något så ruskigt sjukt bra.
Gale var som vanligt snygg, Peeta var tusen gånger snyggare och Katniss var snyggast och levererade lika mycket som vanligt.

En sak vet jag iallafall.

Jag måste se om den, snart. Nu.

För en sak minns jag.

Catching Fire är den kanske bästa filmen jag någonsin sett.
Kanske bättre än The Hunger Games tillochmed.
Kanske bättre än någon films jag förut sett.

Usch för bio-pratare.

Ursäkta språket men så här känner jag just nu.