Ända sedan Blue var liten har hon fått höra att den första personen hon kysser kommer dö.
Med den vetskapen lär hon aldrig känna några killar men när hon en dag vaktar på en kyrkogård tillsammans med sin mammas väninna som är, precis som resten av Blues familj ett medium utom Blue, som inte kan se något övernaturligt utan "bara" förstärka andras förmågor så får hon syn på en pojkes ande, en pojke vars död kommer inträffa inom ett år och det enda skälet att Blue ser honom och ingen annan ande är för att hon kommer bli kär... eller döda pojken.
Som vanligt är det något med mig och Maggie Stiefvaters böcker som inte riktigt passar ihop. Det spelar ingen roll vilken bok jag än läser som är skriven av henne (även om Dödsritten var en aning bättre än Mercy Falls vargar) så är det alltid något som saknas. Kretsen är inget undantag.
För även om storyn och språket är bra som vanligt så tråkar karaktärerna ut mig (Förutom Noah, han var mest intressant, synd bara att han var den karaktär som var minst i fokus.) och historien är för seg för min smak.
Förhoppningsvis blir uppföljaren som förväntas släppas i England i September betydligt bättre, annars är jag osäker på om det här blir en serie jag kommer läsa slutet på.
Bra men saknar det där lilla som är så viktigt men som jag ändå inte kan sätta fingret på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar