Mia är den enda som överlever olyckan, hela hennes familj är borta och själv ligger hon svårt skadad
på sjukhuset, avskuren från omvärlden.
Men något händer med Mia och plötsligt kan hon se allt som händer omkring henne, trots att hon själv ligger medvetslös.
Och ensam ser hon alla sina vänner, pojkvän besöka henne, böna och be om att hon ska stanna kvar, leva vidare, och under ett dygn måste Mia bestämma sig, stanna kvar eller gå vidare... Alltså dö.
Den här boken, den tar andan ur en, omöjlig att glömma, man bara måste läsa den, om och om igen.
Trots sina knappt 200 sidor är det en bok av första klass, och det här är en sån bok som man bara måste
älska, oavsett. Omöjlig att släppa ifrån sig, och man blir gråtfärdig också måste man bara skatta också en hel del,
Jag älskar språket, Mias tillbakablickar, Mias kärlek till sin cello, idén till boken, omöjligt att hitta en enda svaghet i den här boken.
Om jag skull ge betyg skulle den här få en stark 10 av 10 möjliga.