Safirblå - Kerstin Gier

Varför utspelar sig alltid böcker i London, oavsett författarens hemland?

I Safirblå får vi ännu en gång följa med Gwendolyn i hennes knäppa tillvaro men känslan av att ingen i tidsresesällskapet, inte ens Gideon litar på henne gör det svårt för henne att lita på dom och när hon av en slump reser tillbaka i tiden och träffar sin Morfar som ung förändras saker, vilken sida ska hon egentligen kämpa för?

Safirblå är en spännande bok med så många möjligheter och tvister att jag inte orkade räkna dom men det är ändå något i boken som gör att jag inte brinner för att läsa den.
Kanske är det den sega handlingen, eller bristen på hemligheter som avslöjas, Gwendolyns jobbiga kärlek till Gideon eller kanske skrämde den omgjorda framsidan mig. (Den var mycket finare förut) och även om jag inte avskyr boken, eller ens tycker illa om den så saknar den det lilla extra.
Jag vet att det är flera som inte håller med mig, vissa säger t.om att det är den bästa boken de någonsin läst men smaken är som baken och det enda jag egentligen går och hoppas på är att den sista boken (smaragdgrön) ska bli något jag kommer hata att avsluta eftersom den är så bra för trots allt så var Safirblå bättre än Rubinröd (Och det talar för sig själv) men vem vet, kanske är boken helt fenomenal på tyska?

Alla dessa ädelstenar...

Gwendolyn är sexton år och lever ett mestadels normalt liv förutom det faktum att hennes förskräckliga kusin Charlotte är en av de ytterst få som fötts med den unika förmågan att kunna åka tillbaka i tiden.
Men när Charlotte väl fyller 16 år och det är dags för henne att åka tillbaka till det antika England så som hon uppfostrats att göra ända sedan hon var mycket liten visar det sig att det är inte hon som bär på genen... det är Gwendolyn!
Men Gwendolyn som inte har någon aning om detta hamnar genast i fara när hon en dag helt plötsligt kastas in i en helt tidsålder där hon inte kan lita på någon utom sig själv, dessutom är den enda personen som kan följa med henne Gideon, en två år äldre, kaxig och högfärdig kille som verkar ha inställt sig på att avsky Gwendolyn för allt vad han är värd.

Åh så mysig! Rubinröd är verkligen en feel-good bok där man inte annat än fortsätta läsa sida för sida.
Spänningen stiger mer och mer och det är med andan i halsen som jag tillslut lade boken åt sidan för att senare redan börja längta till uppföljaren som kommer under våren 2013.
Själva idén med boken - tidsresor och spöken är väldigt bra (den enda bok som jag kan komma på med tidsresor är Molly Moon) och det blir inte sämre av alla plötsliga händelser, även om vissa är förutsägbara.
Speciellt tycker jag om Gwendolyns kompis, Leslie som verkar vara en sån där mysig och härlig tjej som alltid finns där för en.
Absolut läsvärd även om det är en aning krångligt med alla tidsresor, namn och regler.
Dessutom, vem kan stå emot den läckra framsidan?