Dödens gåva - Nellie C Lind

I Dödens Gåva får vi följa de två systrarna Dagnie och Istrid under en tidsperiod som liknar vikingatiden.
Båda systrarna besitter magiska krafter och när deras farmor Åshild, byns völva (en völva är ungefär som en schaman vad jag har förstått) önskar att avsluta sitt liv tidigare tvingas de att kalla på Dödens Gud i hopp om att han ska föra över Åshild till den andra sidan.
Men när Guden blir arg över farmoderns själviska beslut får han se att Dagnie skiljer sig från andra människor och systrarna får ett ultimatum, antingen låter han Åshild leva och lida eller så för han henne till den andra sidan mot att han får spendera en dag med Dagnie för att ta reda på vad som är så speciellt med henne.

Woah.
Jag har inte insett förrns nu hur mycket jag egentligen älskar böcker som utspelar sig för länge sedan eller i framtiden. Även om jag borde ha sett mönstret när jag älskat nästan varje bok som inte utspelar sig i ett modernt 2000-tal.
Dödens Gåva var inget undantag.
I början var jag lite tveksam, jag tyckte inte riktigt om hela framsidan av boken men så fort jag väl kommit in i bokens handling och fått ordning på karaktärerna så var jag helt fast och det enda som egentligen stoppade mig från att sluta läsa var klockan.
Språket i boken är smått gammaldags och gör att man får känslan av miljön den utspelar sig.
Den stora och smått lättlästa texten gjorde att jag knappt behövde anstränga mig och handlingen flöt på. Dock blev personernas utseende lite väl i centrum ibland och i vissa scener var jag osäker på vem Dödens Gud egentligen var intresserad av.
Lika mycket som boken var förutsägbar i vissa scener så kunde jag omöjligt klura ut slutet och än mindre gissa vad del 2 kommer handla om. Förhoppningsvis byter de inte huvudkaraktär utan det fortsätter handla om Dagnie men jag har en känsla av att det kommer bli bra ändå om det fortsätter så här.

Läs mer om författaren på hennes blogg.

Michelle Pavers nya succeserie!

Den här recensionen skulle egentligen släppas när Bokmässan började men det var så mycket som hände att jag glömde bort den... Nåja, här ger jag er en recension på en av världens bästa böcker!

Året är vad vi nu kallar för Bronsåldern och Grekland är uppdelat i tre grupper. De rika, de fattiga och 'De Utstötta'.

De rika styr landet, de fattiga är slavar och de utstötta är... utstötta. De tvingas ensamma att överleva i vildmarken och det är förbjudet för någon bybo att någonsin ge dom mat eller hjälp, för de utstötta är grinden till trygghet för alltid stängd.

Hylas är utstött, han är född utanför byn och det enda han minns av sin mamma är en varm hand och ett löfte. Ett löfte om att alltid beskydda hans lillasyster.
Men livet som utstött är hårt och en dag blir syskonparet attackerade av en grupp krigare som kallas för kråkorna. Förvirrade av den plötsliga attacken splittras Hylas från sin syster och tvingas ge sig iväg för att inte komma i krigarnas klor.

I jakten på systern kommer han över en bronsdolk som har större betydelse än han någonsin kunnat ana, en dolk som hade kunnat få ett helt folkslag på fall och som han nu har i sina händer.
Men det är många som är beredda att göra vad som helst för den makt som dolken innebär och Hylas tvingas fly längre bort är han tänkt och på vägen träffar han Pirra, en flicka som också har rymt men av ett helt annat skäl. Helt olika varandra tvingas Hylas att dras med henne samtidigt som han kommer i kontakt med en Delfin som kommer att betyda mycket för honom.
Men delfinerna är heliga och Hylas har ingen aning på vilken sida som Gudarna står på.

Michelle Paver har gjort det igen. Efter Vargbröder så trodde jag aldrig att hon någonsin skulle kunna skriva något som var lika bra igen men mina förväntningar var ändå skyhöga. Ändå hade jag inte trott att den skulle vara minst lika bra som Vargbröder, men det var den.
Det var spänning hela tiden och då menar jag hela tiden men det var aldrig på något överdrivet sätt.
Men det var inte bara spännande, jag grinade en himla massa i slutet och skrattade, blev rädd och log under resten av boken.
Beskrivningarna i boken sedan är underbara. Det var så lätt att leva sig in i boken att jag blev smått ledsen när jag insåg att det fanns en verklighet bortom Bronsålderns Gudar och Gudinnor.

Gudor och Gudinnor ja... När jag läst andra böcker om den Grekiska mytologin så har det alltid handlat om Poseidon, Meduza, Afrodite osv men det här är före dom Gudarna och det är det som gör det ännu mer intressant att läsa. Det är som att läsa om en helt ny historia.

Jag vet att jag inte brukar betygsätta böcker men med den här boken så kände jag att jag måste göra det och tja...

 12 + + + av 12 vargar  hade jag gett den om det var så att jag hade haft betyg... 

Kortfattat. En bok du verkligen inte vill missa även om du inte tycker om fantasy, delfiner eller Grekisk mytologi. Tro mig, du kommer gilla den här ändå.

Dubbelrecension: Starcrossed 1 & 2

Jag brukar inte tycka om att göra dubbelrecensioner men eftersom jag läste ut böckerna i princip direkt efter varandra så är det väl lika bra att skriva båda i samma inlägg.

Starcrossed Helena

Helena Hamilton har alltid vetat om att hon var speciell, hon springer fortare än alla andra, är starkare än alla andra och hon är övermänskligt snygg. Men det är ingenting som glädjer henne, tvärtom. Så fort hon ser någons blickar får hon en konstig kramp i magen och mår illa. Det är som om hon är allergisk mot att någon tittar på henne så för att undvika detta har hon alltid försökt att hålla sig i skuggorna. Det är därför som alla blir chockade när den blyga Helena en dag kallblodigt hoppar på Lucas Delos, en nyinflyttad familj på ön. Trots att hon aldrig sett honom förut känner hon ett oändligt hat gentemot honom och försöker döda honom.
Mitt framför hela skolan.

Hela händelsen förbättras inte av att hon börjar drömma att hon vandrar i ett torrt land och nästa morgon vaknar med blodiga fötter med viskande röster i huvudet. Tillslut har inget annat val än att söka hjälp hos den hon hatar allra mest.
Lucas.

Starcrossed Hades *Innehåller Spoilers, läs inte om du inte läst första boken!*

Erinnyerna, de tre blodgråtande systrarna fortsätter förfölja de olika släktena och Helena som är den enda som kan vandra mellan dödsriket och den levande världen får ett uppdrag: att döda de tre ödesguddinorna. Men det är lättare sagt än gjort och efter att ha dött fler gånger än hon kunnat räkna börjar hon ge upp. Inte blir det bättre sedan att Lucas stöter bort henne sen han fått reda på att de är kusiner, trots alla hennes försök att göra allting bra igen mörknar Lucas blick dag för dag och det dröjer inte länge förrän han säger till Helena att hålla sig borta från honom. Helt ensam, utan Lucas stöd tvingas Helena genomlida varje natt i helvetet tills hon en dag får en hjälpande hand i dödsriket. Vem är den mystiska hjälparen och vågar hon lita på honom?

Omdöme: 

Det första jag vill säga, innan jag kommer av mig är att säga att när du börjar läsa de här böckerna så får du inte ha för höga förväntningar, visst framsidan är väldigt utstrålande men baksidan fick, iallafall mig att tro något helt annat om handlingen än det som egentligen hände.

Helena

Jag kan inte förneka att jag gillade den, det kan jag inte men det finns saker som jag störde mig på. Tillexempel hur löjligt lik familjen Delos är Familjen Cullens.

Lucas/Edward: Överbeskyddande och helt tokiga i den de älskar, så mycket att de är beredda att göra vad  som helst för att de inte ska skadas, toksnygga, roliga och starka.
Hector/Emmet: Starka, gillar att slåss, kramgoa och snälla.
Cassandra/Rosalie: Fientliga och ogillande blickar, tycker inte om att LucasxHelena/EdwardxBella umgås.
Claire/Alice: Spralliga, till synes glada hela tiden och gillar att sticka ut från mängden.
Jerry/Charlie: Superöverskyddande pappor med bra relationer till sina döttrar.

Det kan inte bara vara jag som hela tiden, omedvetet drog de här parallellerna till Twilight, hur mycket jag än försökte förneka det så går det inte. Trots sin nästan unika halvgudsstory så är det här en rip-off på Twilight.
Men för det behöver den inte vara dålig. Tvärtom. Det gick inte en enda sekund utan att jag tänkte på boken, spelar ingen roll vars jag var. Duschen, matbordet, vid teven... det enda jag ville göra var att fortsätta läsa och det gjorde jag, ända fram till klockan var tre på natten och jag var tvungen att sova.
Boken går fort fram, jag tycker om Helenas sätt att tänka (för det mesta) och innan jag visste ordet av det så hade jag nått sista sidan.

Dock var den som bäst i början av boken för det var då den var mest annorlunda. Jag älskade hur hon försökte döda hela familjen Delos (Jag är mordisk, jag vet) i början och hennes mardrömmar för då var den annorlunda, men senare efter cirka 100 sidor blev den lite smått löjlig med små romanser och förutsägbara scener men jag tyckte om den ändå, 3½ av 5 möjliga hade den fått i betyg. Dvs jag tyckte om den.

Hades

Jag tycker faktiskt om andra boken än första. Det beror på flera saker men till störst del är det för att
1. Här börjar storyn verkligen bli unik.
2. Jag läste tvåan direkt efter ettan och då menar jag direkt-direkt och därför har jag lite svårt att skilja åt vad som hände i vilken bok.
3. Lucas var inte med lika mycket i andra boken som i första.
Missförstå mig inte men jag tycker helt ärligt inte alls om Lucas. Han är överbeskyddande och om jag hade fått välja en kille åt Helena så hade det blivit antingen Hector eller Orion, två underbara halvgudar i mina ögon.

Övrigt så är boken mycket spännande. Jag tycker om hur Hades Rike beskrivs och om jag ska skrämma er ännu mer så tyckte jag att det var en mysig plats trots allt och jag vill inte att Helena förlorar sin förmåga att gå ner i dödsriket. Det hade gjort serien tusen gånger sämre isåfall men eftersom Josephine Angelini var duktig nog att låta Helena behålla sin förmåga och för de fina beskrivningarna på de hemska händelserna och trots att (spoiler, markera området inom *) *varken Lucas, Helena eller Orion dör (det hade gjort trean mycket spännande tror jag)* så var den mycket bra och skulle ha fått 3 av 5 om jag hade haft betyg (saknar betygen litegrann).

Ser mycket fram emot den tredje och avslutande delen i serien för boken slutade trots allt med en stor cliffhanger.

Ett extra + får boken dessutom för de fina omslagen.

Bronsdolken - Michelle Paver

Den här recensionen skulle egentligen släppas när Bokmässan började men det var så mycket som hände att jag glömde bort den... Nåja, här ger jag er en recension på en av världens bästa böcker!

Året är vad vi nu kallar för Bronsåldern och Grekland är uppdelat i tre grupper. De rika, de fattiga och 'De Utstötta'.

De rika styr landet, de fattiga är slavar och de utstötta är... utstötta. De tvingas ensamma att överleva i vildmarken och det är förbjudet för någon bybo att någonsin ge dom mat eller hjälp, för de utstötta är grinden till trygghet för alltid stängd.

Hylas är utstött, han är född utanför byn och det enda han minns av sin mamma är en varm hand och ett löfte. Ett löfte om att alltid beskydda hans lillasyster.
Men livet som utstött är hårt och en dag blir syskonparet attackerade av en grupp krigare som kallas för kråkorna. Förvirrade av den plötsliga attacken splittras Hylas från sin syster och tvingas ge sig iväg för att inte komma i krigarnas klor.

I jakten på systern kommer han över en bronsdolk som har större betydelse än han någonsin kunnat ana, en dolk som hade kunnat få ett helt folkslag på fall och som han nu har i sina händer.
Men det är många som är beredda att göra vad som helst för den makt som dolken innebär och Hylas tvingas fly längre bort är han tänkt och på vägen träffar han Pirra, en flicka som också har rymt men av ett helt annat skäl. Helt olika varandra tvingas Hylas att dras med henne samtidigt som han kommer i kontakt med en Delfin som kommer att betyda mycket för honom.
Men delfinerna är heliga och Hylas har ingen aning på vilken sida som Gudarna står på.

Michelle Paver har gjort det igen. Efter Vargbröder så trodde jag aldrig att hon någonsin skulle kunna skriva något som var lika bra igen men mina förväntningar var ändå skyhöga. Ändå hade jag inte trott att den skulle vara minst lika bra som Vargbröder, men det var den.
Det var spänning hela tiden och då menar jag hela tiden men det var aldrig på något överdrivet sätt.
Men det var inte bara spännande, jag grinade en himla massa i slutet och skrattade, blev rädd och log under resten av boken.
Beskrivningarna i boken sedan är underbara. Det var så lätt att leva sig in i boken att jag blev smått ledsen när jag insåg att det fanns en verklighet bortom Bronsålderns Gudar och Gudinnor.

Gudor och Gudinnor ja... När jag läst andra böcker om den Grekiska mytologin så har det alltid handlat om Poseidon, Meduza, Afrodite osv men det här är före dom Gudarna och det är det som gör det ännu mer intressant att läsa. Det är som att läsa om en helt ny historia.

Jag vet att jag inte brukar betygsätta böcker men med den här boken så kände jag att jag måste göra det och tja...

 12 + + + av 12 vargar  hade jag gett den om det var så att jag hade haft betyg... 

Kortfattat. En bok du verkligen inte vill missa även om du inte tycker om fantasy, delfiner eller Grekisk mytologi. Tro mig, du kommer gilla den här ändå.