Bandet som inte får brista - Niklas Janz

-OBS! SPOILERVARNING!-

(Om du inte läst Tornrummets hemlighet)

Var du en av de få (eller många?) som precis som jag läste Tornrummets Hemlighet och undrade när i hela friden en uppföljare skulle komma? Frukta icket, för nu är den här!
Bara 7 år senare. (No hard feelings Herr Janz)

Bandet som inte får brista börjar där föregångaren tar slut, Miriam har precis räddat Milan men deras historia får inget lyckligt slut. Istället tvingas de båda att kasta sig in i drömmarnas värld, bokstavligen. Tillsammans tvingas de möta alla sorters fiender på sin resa till att hitta rätt väg tillbaka till den riktiga världen.

Den här boken är Lucid Dreaming, medvetandedrömmande. Den här boken är allt vad jag någonsin har velat uppnå men varit för rastlös för att prova. Gillar du Inception? Läs den här boken. Gillar du att drömma? Läs den här boken. Gillar du att sova? Läs den här boken. Gillar du att andas? Läs den här boken.
Skämt åsido.
När jag läste den första boken var jag runt 10 år, jag blev förälskad och lånade ut den till min bror. Han blev förälskad.
Så vi väntade på uppföljaren men som med allt annat så förlöpte tiden och sakta men säkert glömde vi bort det. Tills vi en dag plötsligt kom att tänka på den och tillsammans med vår kära vän Google så fick vi reda på att det hade släppts en uppföljare.
Det bar iväg till biblioteket och snart hade jag den äntligen i min hand. Det kändes overkligt, som att jag drömde.

Nu, 7 år efteråt har jag några böcker på nacken och jag märker att det har skadat mig. Jag har omedvetet blivit mer kritisk, nu räcker det inte längre med att berättelsen är bra, nu måste språket också vara bra. Vilket har lett till att det är färre böcker som blir utlästa och fler böcker som samlar damm.
Men inte den här.
Visst, helt ärligt så var inte språket det jag hade hoppats men jag märkte hur hela min kropp skrek efter boken när jag lagt den ifrån mig. Jag ville bara ha mer och snart fanns det inga sidor kvar. Men boken lämnade mig med en varm känsla i hela kroppen.

Det har varit 7 långa år men det har varit 7 år som har varit värda att vänta på.
Tack Niklas Janz för en underbar serie.

Underbara Helvete - Ett helvete var det då sannerligen (Varning för mycket hat)

Abby har lämnat sitt gamla liv bakom sig och tillsammans med sin bästa kompis America har hon bytt ut allt och börjat på en ny skola i en ny stad och hon tänker aldrig, aldrig mer återvända till sin hemstad och sitt förflutna, istället tänker hon skärpa sig, vara den fina flickan som sköter sig i skolan, umgås med rätt folk och aldrig någonsin dejta någon som Travis.

Travis är skolans hetaste kille, på fritiden slåss han för att tjäna pengar, ligger runt med tjejer och han är allt som Abby är rädd för och trots Abbys försök att undvika honom slutar de upp som vänner men snart inser Abby att hennes känslor för Travis är starkare än hon trott.

Underbara Helvete är en av de mest hat-älskade böckerna jag någonsin sett som recenserats. Kolla bara på de här recensionerna!

Själv är jag skeptisk mot allt i boken, något som i början kunde bli en väldigt bra och vacker historia slutade upp som katastrof och jag ville flera gånger dunka huvudet i väggen av frustation.
Travis och Abby är verkligen inte bra för varandra, det är verkligen en katastrof, ett helvete tillsammans och allt blir bara fel hela tiden och jag blir bara så arg på Abby för att hon är så blind.
Det uppgår tydligt flera gånger i boken att Travis har problem med att kontrollera sitt humör, han är värre än en aggresiv hund, han stalkar personer, misshandlar, är den största douche jag någonsin läst om och han kan verkligen inte släppa taget om någonting och ännu en gång vill jag dunka mitt och Abbys huvud i väggen.
En av de absolut sämsta böckerna jag läst eller så är de här böckerna ingenting för mig helt enkelt men seriöst, läs och tolka själv, mer katastrofal kärlekshistoria har inte existerat. Usch.
Fast egentligen är jag väl bara arg för att boken hade kunnat vara så mycket bättre men Mcguire skruvade verkligen till allt till en enda röra. Synd och skam.

Jag har verkligen sågat den här boken totalt men ugh, det här var verkligen ingenting för mig.
Om du läste Underbara Helvete och som så många andra (utom jag tydligen) tyckte om boken så får ni hålla utkik efter Walking Disaster som är samma historia men ur Travis synvinkel, en bok som jag faktiskt är sugen på att läsa, trots det dåliga första intrycket. 

Urzula Poznanski lyckas igen!

Bastian är tjugo år och i hela sitt liv har han pressats av sin far som vill att han ska bli en doktor och fortsätta att bära familjens namn.
Bastian hatar sin far och när Sandra, Bastians stora förälskelse frågar om han vill följa med på ett lajv, ett femdagarsläger som helt och hållet ska utspela sig under medeltiden, helt utan läkemedel, mobiler eller tändstickor så säger han ja, dels för att han är kär i Sandra och dels som protest mot hans fars förväntningar.
Men när platsen avslöjas visar det sig att marken de ska vara på är förbannad. Bastian väljer att skratta bort det men när profetior slår in och människor försvinner börjar han tvivla, är de verkligen ensamma i skogen?

Efter Erebos trodde jag inte att jag skulle läsa någonting liknande som skulle vara lika bra eller läskigt men så skrev Urzula Saeculum och jag var tvungen att ändra åsikt direkt.
Saeculum slog verkligen mina förväntningar helt och även om jag lyckades lista ut vissa scenarion i boken i förväg så var det länge sedan som jag läste en sådan läskig men samtidigt spännande bok.
Det var omöjligt att släppa Saeculum och jag satt uppe hela natten, rädd att få mardrömmar om jag inte fick veta förklaringen på skräckhistorien som aldrig tycktes sluta.
Jag gillade alla karaktärer, de hade egna och viktiga personligheter och även de som jag störde mig på och ville hoppa in i boken för att slå till dom så hade det inte varit en bok utan de karaktärerna.

En realistisk, klockren rysare som får gåshuden att resa sig!

Rekommenderas starkt för de som själva är lajvare men även för de som knappt vet vad det är, passar alla!

En tesked jord och hav

Saba Hafezis största dröm är att resa till Amerika, en dröm hon ärvt av sin mamma och delar med sin tvillingsyster Mahtab.

Men att leva med en dröm i det fängslande och hårda Iran på 90-talet är så gott som förbjudet och när Saba åker till flygplatsen för att äntligen åka till sitt älskade land är det något som går snett och istället får hon se Mahtab och sin mamma kliva in på planet.

Men var det verkligen det som hände, varför vill ingen berätta och vad är det som människorna i byn döljer för henne?

En tesked jord och hav är en realistisk berättelse. En så pass realistisk roman att jag vissa stunden blev tvungen att stanna upp och kolla författarens namn för att försäkra mig om att det hela bara var påhittat.
Sabas historia är enorm, allt som hon upplever och går igenom är som en skräckfilm på många sätt och jag beundrar hennes mod mer och mer för varje kapitel som går.
Samtidigt äcklas jag av hur det är att leva i Iran och även om det här utspelar sig under 90-talet så tvivlar jag på att det är mycket som har ändrats och det gör mig ledsen.
Så i samma stund som boken verkligen är en tankeställare så innehåller den ändå allt som en bra bok bör innehålla och minus allt det hemska är det spännande att följa Sabas liv, hopp och drömmar.
En bok värd att läsa.

Trots att boken är bra så vill jag inte sätta högra än en trea eftersom jag inte är så mycket för böcker som denna.
-Alltså, för realistiska. 

Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo

Alicia är 16 år och har nyss hoppat av skolan. Full av självförtroende lämnar hon sina kompisar i plugget och ger sig av i jakt på jobb, en karriär och när hon ser Isak för första gången, en pojkvän.
Men allt är inte så enkelt som hon först trott och hon tvingas inse att det kanske inte var så smart att slänga sig ut i vuxenvärlden utan en plan.

Jag är inte särskilt förtjust i Alicia, hon känns allt för spontan och alldeles för full med självförtroende för min smak. Inte för att det är dåligt men hennes bristande förmåga att se på saker på ett logiskt sätt gör mig irriterad.
Själva språket är inget speciellt heller men den är berättad på ett humoristisk sätt som gör mig att småle då och då under historians gång. Dessutom tycker jag inte heller om omslaget så mycket, "ansiktsböcker" är inget jag föredrar, det känns trist och jag hatar att inte få bestämma själv hur karaktärerna ska få se ut.
Men historien är ändå lätt att hänga med i och även om jag lätt blev irriterad på karaktärerna så vände jag blad på blad tills jag kommit till slutet.
En slukarbok helt enkelt.

Egentligen hade boken fått en tvåa (möjligvis 2+) men på grund av det lätta språket handlingen får den lite fler plus än ett.

Jellicoe Road - En bok så magisk att jag bara vill grina

Taylor Markhams liv är fullt av frågetecken. Som 11-åring blev hon lämnad på 7-Eleven av en mamma som aldrig kom för att hämta henne.
Några år senare går hon på en skola i närheten och den enda länken hon har till sin mamma är Hannah, kvinnan som hittade henne.
Men när Hannah försvinner utan några svar och ett halvskrivet manus tvingas Taylor inse att hon har stora problem när det stundande kriget mellan Jellicoeskolan, bybor och militärskola närmar sig med stormsteg och den pojke hon för länge sedan rymde med visar sig vara ledaren för fienden.

Ååh. Hur ska jag någonsin kunna recensera den här boken?
Det är något magiskt över varje sida och det spelade ingen roll hur trött eller hur många sidor det var kvar till slutet, jag ville hela tiden läsa mer.
Allting med Jellicoe Road är perfekt, kärleken, storyn och mest av allt, - de färgstarka karaktärerna. Jag kunde inte låta bli att le i stort sett hela tiden. Det är som att jag är kär. I en bok.
För den är verkligen, verkligen, verkligen helt perfekt och jag överdriver inte, allting som utspelar sig i boken, Taylors drömmar, manuskriptet, språket, woah! Jag är helt överväldigad, både av glädje och sorg.
Sorg för att boken var, i stora drag deprimerande men ju fler jag läser desto mer börjar jag älska sådana böcker (förutom sorgliga böcker som är baserade på verkligheten). Dessutom är spänningen på topp hela tiden och jag tror att det här är första gången då jag inte tyckt att kärlekshistorien inte varit det minsta lilla löjlig.
Hoppas innerligt att någon bestämmer sig för att filmatisera den här boken. Det är den definitivt värd.


LOVE, LOVE, LOVE!

Boken får 6 av 5 vargar. För bättre än så här blir det inte.

Hitta Violet Park - Jenny Han

När Lucas hittar en gammal urna på en hylla i en taxiservice är det något som får honom att dras till den gamla burken med aska i sig.
Så helt omedveten vem den gamla damen är fixar han ut henne från hyllan och börja forska, vad är det den gamla damen vill och vilken koppling hade hon till hans nu försvunna pappa?

Blev positivt överraskad (Känns som om jag blir det hela tiden) när jag bestämde mig för att läsa Hitta Violet Park som mest stått och dammat i bokhyllan sedan bokmässan och det ångrar jag inte.
Boken är smått roande vissa stunder och jag tycker om att följa med i Lucas knäppa vardag (även om jag från början faktiskt trodde att det handlade om en tjej, wops).
Ändå tyckte jag mest om slutet. Inte just för att den slutar då utan för att det var kort sagt episkt.

4 av 5, Gillar boken starkt. (Det betyder alltså att ni också borde läsa den!)

Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme

Jag lägger båda händerna på tekannan. Värmen 

väller mot huden. Det gör ont. Jag pressar händerna mot lergodset. Det gör ännu ondare. Jag tänker inte ta bort händerna. Inte nu. Jag ska hålla dem på tekannan med-

an jag räknar till femtio.

Förra veckan kunde jag till fyrtio.

Jag räknar fort. Det bränner i huden. Det kan inte

hjälpas.

Fyrtiotre. Det bränner och bränner i

händerna, fyrtiofem. På fyrtiosju måste jag sluta. Mina

händer är röda, Det bultar och dunkar i dem. Jag blåser

på dem. Det hjälper inte.

I morgon måste jag komma till femtiotre.

Det måste jag bara.

Så är mina regler.

Om en pojke som håller händerna på tekannan och huvudet under vattnet samtidigt som han räknar sekunderna innan mörkret omsluter honom helt.

---

Oh. 

När jag köpte den här boken på Bokmässan var jag fast redan när jag läste baksidan. Jag hade redan då en ganska klar magkänsla av att den här boken skulle vara bra och mina förväntningar levde verkligen upp till boken. 

Den är väldigt deprimerande och jag hade aldrig läst igenom den om det varit en tjej som haft huvudrollen (less på såna, de tycks alltid börja och sluta likadant) men med en pojke som huvudkaraktär var allting annorlunda och ingenting hände som jag trodde att det skulle göra och jag gillar det, tillochmed att den är deprimerande är ett plus. Faktum är att den är så sorglig att jag i slutet fällde en tår.
Språket är inget speciellt utan det är mycket att läsa mellan raderna men jag är så glad att jag läste den ändå. Helt grymt bra!

Mitt Klimatkatastrofala Liv - Saci Lloyd

Min dator gick sönder, igen och det är därför som min uppdatering inte varit den bästa.

Lauras liv är en ren mardröm. På grund av hennes förfäders misstag som lett till stora miljökatastrofer inför London ett nytt besparingssätt för att inte släppa ut så mycket koldioxid. En ransonering som innebär en stor förändring i Lauras redan så illa liv där hennes syster revolterar och föräldrarna snart glider ifrån varandra helt. 

Det nya systemet innebär att varje person får ett kort laddat med ett visst antal koldioxidpoäng som de får göra sig av med varje månad, om de överskrider poängen så blir det konsekverna stora. 

Men det är svårt att leva i en helt förändrad omgivning med andra krav när världen håller på att falla sönder av stormar och nya naturkatastofer och speciellt för en ung tjej som har både vänner, skola och ett band att tänka på.

Mjeh. Alltså... 

Boken är charmig och intressant, det kan jag inte förneka men det är väldigt svårt att faktiskt tro på allt som händer i boken. 

Jag tvivlar på att världen kommer gå under redan om tre år, visst det är mycket möjligt att den gör det någon gång så som vi håller på och förstör naturen men det är nog inte förrän om flera decennier. Att det händer däremot tvivlar jag inte på. 

Dessutom förvånar det mig att regeringen faktiskt tillåter en sådan stor förändring att den faktiskt tar död på fler personer än den kan rädda. 

Att boken sedan är skriven i dagboksform... Hur är det ens möjligt att Laura kommer ihåg precis allting som händer i exakt detalj och att hon alltid tycks ha tillgång till både dagbok och penna vilken situation hon än befinner sig i?

Alldeles för overklig för min smak men frågorna som boken tar upp ger verkligen en tankeställare och den är trots de förskräckliga omständigheterna ganska humoristisk.

En värdig uppföljare - De utvalda, Monstrets Dotter

I ett rike långt långt bort från Särlingarnas land bor Flamma, en monsterflicka som är vackrare än själva dagen och mer mystisk än natten i kungadömet Dells.
Med hjälp av sinnet kan Flamma läsa andras tankar och även styra i princip vem som helst, människor som djur. Men det här är ingen kraft, det är en förbannelse och det går inte en enda minut utan att hon blir påhoppad av slag, monsterfåglar och ord från folk som hatar henne - för att hon är ett monster och folk som älskar henne för hennes skönhet.
Men Flamma är inte bara hatad för sina monsterkrafter utan också en misstänksamhet som spridit sig genom riket sedan hennes far Cansrel, som också var ett monster använde sina krafter i hemska syften för egen vinning innan han dog.
Fast besluten att bevisa för alla att hon inte ärvt sin fars ondska tackar hon ja när kungen en dag vill alliera sig med henne för att kunna använda hennes krafter i det stundade kriget. Men när hon väl ger sig av inser hon hur stark hon egentligen är och den fruktan hon gömt långt inne i sig, vem är hon egentligen och hur ska hon någonsin kunna använda sina krafter till någonting gott?

Jag älskar Flamma och hennes berättarröst. Det är ett stort skäl till varför jag kom in i historien väldigt snabbt även om det inte händer i princip någonting under de första två, trehundra sidorna så var den spännande och mysig att sitta och läsa sent uppe på natten och verkligen fångas i historien. Som när *spoiler* Archer dör* och allting blir som i en dimma så känns det som om man själv befann sig i en dimma men senare när hon kommer över det så klarnas allting upp igen. Läskigt men häftigt.

Brigan var också en karaktär jag älskade från första början, även om jag nu efter slutet inte minns första mötet så minns jag iallafall att det var en man som jag hoppades skulle falla för Flamma, för inte bara är han stilig (även om det är min egna fantasi) utan också en riktig djurvän, kärleksfull pappa och snäll ledare. *Spoiler* så när Flamma fick upp ögonen för honom och blev intresserad var det inget negativt, tvärtom så sporrade det bara min läsning.*

Med Cansrel är det likadant. Jag vet jag vet att han var en hemsk person som förtjänade mer än någon annan att dö men jag kunde inte låta bli att beundra honom för att han älskade Flamma mer än någon annan och faktiskt kunde se bortom hennes skönhet och monstrets krafter och jag kan inte låta bli att faktiskt tycka om honom, åtminstone lite grann.

Archer däremot hade jag velat sticka ner med en kniv. Han är så självisk att jag inte blir klok på honom. Dessutom är han smått elak ibland även när han bara vill vara snäll och jag kan inte annat än tänka att han är löjlig, även om Flamma håller av honom.


Men självklart är min favoritkaraktär Flamma, hon är häftig på alla sätt. Dels för sitt utseende som måste vara helst fantastiskt men också för sina enorma krafter.
Men visst, hon är inte perfekt. Ibland stör jag mig på besluten som hon gör även om det bara är småsaker som när hon förlåter för tidigt eller när hon gråter för högljutt. Inte ens ett monster är väl perfekt antar jag. Men trots allt så kan jag inte annat än beundra henne, även om hon bara är en fantiserad person för hon väljer alltid i slutändan rätt också är hon extremt modig, spontan och hennes talanger, förutom krafterna är väldigt fina. (Kan bero på att jag också spelar fiol och älskar djur...)

Själva boken och språket skiljer sig inte så mycket från nutiden. Språket är inte så pass annorlunda skrivet förutom alla titlar som används stup i kvarten som milady, fröken, miss, milord osv osv osv... Men boken utspelar sig trots allt för väldigt länge sedan så det är bara något som man trivs med att läsa.
Folket har väl inte heller förändrats så himla mycket förutom att istället för att försöka lönnmörda ett monster skulle vi troligtvis stoppa honom/henne/det i fängelse vid det här laget. Hihi.

Att själva uppföljaren har bytt både miljö och huvudpersoner bryr jag mig inte så hemskt mycket om, inte när det klart och tydligt står i slutet av boken att allting kommer knytas ihop i den tredje och sista boken.  Hoppas innerligt att det blir så för även om jag är väldigt förtjust i Flamma saknar jag Katsa och Po.

Men ingenting är perfekt och jag kan inte låta bli att störa mig på att de faktiskt har översatt Flammas namn. Även om Flamma passar bättre än Fire så har jag inte varit med om att man faktiskt översatt ett namn i en bok.
Och de så kallade 'månadsblödningarna' som Flamma har... hela tiden! Jag förstår inte ens hur det är möjligt, eftersom de faktiskt reste i endast 3 veckor till kungens stad men ändå så inträffar det mer än två gånger, sök upp en doktor! (Nej men jag förstår verkligen inte varför Kristin Cashore skriver om det så många gånger)

Namnen i boken är ohyggligt många och jag har fortfarande inte fått grepp om några namn. Vem är Nax till exempel? Om jag har förstått det hela rätt så är han Brigans pappa och en dödsfiende till Cansrel men dog han någonsin osv, vem var han egentligen?!

Framsidan, visst den var fruktansvärt cool men istället för att förstöra min fantasi så hade de kunnat vända flickans ansikte så att man bara såg håret för mjeh, så monstruöst vacker var inte den där flickan som ska föreställa Flamma, (inget ont menat). och dessutom ser pilbågen väldigt fejk ut även om jag tvivlar på att de skulle fejka den men ändå... Den ser helt enkelt inte äkta ut.

Och ja, till er som tvivlar. Monstrets Dotter är lika bra som Tankeläsaren, om än det är mindre spänning så är det mycket annat som fyller upp de hålen.

Den statistiska sannolikheten för läslust vid första ögonkastet

Fyra minuter försenad förändrar hela Hadleys liv. På väg mot sin fars bröllop, ett bröllop som till råga allt är till för pappans nya flickvän som Hadley aldrig träffat så missar hon planet.
Inte säker på om det är bra eller dåligt tvingas hon vänta på nästa plan som går om tre timmar och dessutom riskera att komma försent till vigseln.
På ett uselt humör är hon helt säker att den här dagen kommer bli en katastrof men så träffar hon Oliver som också är på väg till ett bröllop i London och en under resan delar de många historier ända tills frågan ställs, kommer de ses igen?

Jag tror absolut på läslust vid första ögonkastet. För mjumi vad glad-kär jag blev i 'Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet'.
Boken är bara tvåhundra sidor lång men det är tvåhundra sidor av ren och skär "jag kommer på mig själv med att le som ett fån" sidor.
För log gjorde jag, inte för att den är särskilt humoristisk (förutom drypande kommentarer och bra dialoger) utan för att den är så charmig!
Dessutom är Oliver inte så där superperfekt som andra killar i böcker och Hadley är feg men samtidigt modig och inte jobbig alls och när hon är jobbig så erkänner hon det själv.
Det enda som jag egentligen störde mig på var att boken inte var skriven i 'jag-form' eftersom det flera gånger kändes som det. Helt onödigt.
En väldigt bra bok om man vill ha något snabbt, enkelt, charmigt och roligt att läsa.

Delirium - Lauren Oliver

Framtidens USA och världen genomgår historiens värsta epidemi någonsin. Amor Deliria Nervosa, eller som vi väljer att kalla det... kärlek.
Kärlek är ett brott och för att förhindra att någon ska bli sjuk botas man så fort man fyllt arton år. Men på arton år hinner det hända en massa saker och risken att bli smittad är stor så för att göra det enklare får ingen av motsatt kön ens umgås med varandra, röra vid varandra eller skratta med varandra, allt för att förhindra epidemin.

Lena, eller Magdalena som hon egentligen heter har aldrig trotsat regeringens regler eller ens tvivlat på att det existerar annat än för hennes eget bästa och enda sedan hon var sex år gammal har hon räknat ner, praktiskt taget längtat till att bli botad. Att för all framtid kunna vara fri från känslor och onödiga problem.
Men så träffar hon Alex och allting förändras.

Åh nej. Det här händer inte.
Jag älskar den här boken. Men jag hatar den ändå.
Hatar hur det så kallade botemedlet förvandlar människorna till känslokalla skal, som en zombie ungefär och hur verklig hela historien egentligen är. Som om det här faktiskt skulle kunna hända i framtiden. Hatar den för hur obeskrivligt hemsk och läskig den är, så pass läskig i vissa stunder att jag inte vågade gå nerför trappan med lampan släckt.
Men så älskar jag den också. Älskar den för att den är verklig som en historiebok, som att det faktiskt är möjligt att två personer som träffats för första gången kan dö av att inte få vara tillsammans. Jag har aldrig någonsin läst en bok där det kunnat gå så fort fram mellan personerna samtidigt som det faktiskt låter trovärdigt.
Jag älskar hur Lauren Oliver har lyckats igen med ännu en strålande bok och jag hade gett den en fullpott om det inte var för för att Alex är alldeles för perfekt. Vacker, självsäker, omtänksam, förlåtande, lojal, het, snygg och bla bla bla. Det finns inte en enda svacka på honom och det gör mig lite... Irriterad. 

Egentligen är det nog ingen person som jag inte stör mig på förutom Lena och Grace, till och med Hana, som hade en större roll än jag trodde från början ville jag aldrig riktigt lita på.

Att framtiden är hemsk gör ju ingen förvånad och det hade man kunnat ledsna på men i Delirium beskrivs allt så perfekt och allting som händer gör att jag inte ledsnade under en enda sida. Att kärleken är en sjukdom hade ju också kunnat tyckas vara löjligt men tvärt om. Originell idé säger jag.

Men förutom det så går boken förvånansvärt lätt att läsa och innan man vet ordet av det så är den utläst och det ångrar jag lite grann. Fast det är inte för intet som jag faktiskt fick rysningar i slutet.

Delirium är första boken på tre. Andra boken, Pandemonium  finns på engelska och trean förväntas komma ut 2013 i USA.
Filmrättigheterna har också sålts med ett oklart premiärdatum.

Lauren Oliver har även skrivit Resten får du ta reda på själv eller Before I fall som den egentligen heter.

4/5, om jag hade betygsatt den.

Dubbelrecension: Starcrossed 1 & 2

Jag brukar inte tycka om att göra dubbelrecensioner men eftersom jag läste ut böckerna i princip direkt efter varandra så är det väl lika bra att skriva båda i samma inlägg.

Starcrossed Helena

Helena Hamilton har alltid vetat om att hon var speciell, hon springer fortare än alla andra, är starkare än alla andra och hon är övermänskligt snygg. Men det är ingenting som glädjer henne, tvärtom. Så fort hon ser någons blickar får hon en konstig kramp i magen och mår illa. Det är som om hon är allergisk mot att någon tittar på henne så för att undvika detta har hon alltid försökt att hålla sig i skuggorna. Det är därför som alla blir chockade när den blyga Helena en dag kallblodigt hoppar på Lucas Delos, en nyinflyttad familj på ön. Trots att hon aldrig sett honom förut känner hon ett oändligt hat gentemot honom och försöker döda honom.
Mitt framför hela skolan.

Hela händelsen förbättras inte av att hon börjar drömma att hon vandrar i ett torrt land och nästa morgon vaknar med blodiga fötter med viskande röster i huvudet. Tillslut har inget annat val än att söka hjälp hos den hon hatar allra mest.
Lucas.

Starcrossed Hades *Innehåller Spoilers, läs inte om du inte läst första boken!*

Erinnyerna, de tre blodgråtande systrarna fortsätter förfölja de olika släktena och Helena som är den enda som kan vandra mellan dödsriket och den levande världen får ett uppdrag: att döda de tre ödesguddinorna. Men det är lättare sagt än gjort och efter att ha dött fler gånger än hon kunnat räkna börjar hon ge upp. Inte blir det bättre sedan att Lucas stöter bort henne sen han fått reda på att de är kusiner, trots alla hennes försök att göra allting bra igen mörknar Lucas blick dag för dag och det dröjer inte länge förrän han säger till Helena att hålla sig borta från honom. Helt ensam, utan Lucas stöd tvingas Helena genomlida varje natt i helvetet tills hon en dag får en hjälpande hand i dödsriket. Vem är den mystiska hjälparen och vågar hon lita på honom?

Omdöme: 

Det första jag vill säga, innan jag kommer av mig är att säga att när du börjar läsa de här böckerna så får du inte ha för höga förväntningar, visst framsidan är väldigt utstrålande men baksidan fick, iallafall mig att tro något helt annat om handlingen än det som egentligen hände.

Helena

Jag kan inte förneka att jag gillade den, det kan jag inte men det finns saker som jag störde mig på. Tillexempel hur löjligt lik familjen Delos är Familjen Cullens.

Lucas/Edward: Överbeskyddande och helt tokiga i den de älskar, så mycket att de är beredda att göra vad  som helst för att de inte ska skadas, toksnygga, roliga och starka.
Hector/Emmet: Starka, gillar att slåss, kramgoa och snälla.
Cassandra/Rosalie: Fientliga och ogillande blickar, tycker inte om att LucasxHelena/EdwardxBella umgås.
Claire/Alice: Spralliga, till synes glada hela tiden och gillar att sticka ut från mängden.
Jerry/Charlie: Superöverskyddande pappor med bra relationer till sina döttrar.

Det kan inte bara vara jag som hela tiden, omedvetet drog de här parallellerna till Twilight, hur mycket jag än försökte förneka det så går det inte. Trots sin nästan unika halvgudsstory så är det här en rip-off på Twilight.
Men för det behöver den inte vara dålig. Tvärtom. Det gick inte en enda sekund utan att jag tänkte på boken, spelar ingen roll vars jag var. Duschen, matbordet, vid teven... det enda jag ville göra var att fortsätta läsa och det gjorde jag, ända fram till klockan var tre på natten och jag var tvungen att sova.
Boken går fort fram, jag tycker om Helenas sätt att tänka (för det mesta) och innan jag visste ordet av det så hade jag nått sista sidan.

Dock var den som bäst i början av boken för det var då den var mest annorlunda. Jag älskade hur hon försökte döda hela familjen Delos (Jag är mordisk, jag vet) i början och hennes mardrömmar för då var den annorlunda, men senare efter cirka 100 sidor blev den lite smått löjlig med små romanser och förutsägbara scener men jag tyckte om den ändå, 3½ av 5 möjliga hade den fått i betyg. Dvs jag tyckte om den.

Hades

Jag tycker faktiskt om andra boken än första. Det beror på flera saker men till störst del är det för att
1. Här börjar storyn verkligen bli unik.
2. Jag läste tvåan direkt efter ettan och då menar jag direkt-direkt och därför har jag lite svårt att skilja åt vad som hände i vilken bok.
3. Lucas var inte med lika mycket i andra boken som i första.
Missförstå mig inte men jag tycker helt ärligt inte alls om Lucas. Han är överbeskyddande och om jag hade fått välja en kille åt Helena så hade det blivit antingen Hector eller Orion, två underbara halvgudar i mina ögon.

Övrigt så är boken mycket spännande. Jag tycker om hur Hades Rike beskrivs och om jag ska skrämma er ännu mer så tyckte jag att det var en mysig plats trots allt och jag vill inte att Helena förlorar sin förmåga att gå ner i dödsriket. Det hade gjort serien tusen gånger sämre isåfall men eftersom Josephine Angelini var duktig nog att låta Helena behålla sin förmåga och för de fina beskrivningarna på de hemska händelserna och trots att (spoiler, markera området inom *) *varken Lucas, Helena eller Orion dör (det hade gjort trean mycket spännande tror jag)* så var den mycket bra och skulle ha fått 3 av 5 om jag hade haft betyg (saknar betygen litegrann).

Ser mycket fram emot den tredje och avslutande delen i serien för boken slutade trots allt med en stor cliffhanger.

Ett extra + får boken dessutom för de fina omslagen.

The Perks of being a wallflower - Stephen Chbosky

And in that moment, I swear we were infinite.


Charlie är blyg. Och då pratar vi inte om att han aldrig vågar räcka upp handen i klassrummet och svara på frågorna, här pratar vi om blyg som att inte ha några vänner. Alls.
Men snart är det dags för hans första år på gymnasiet och om det är något som han vill ändra så är det antalet kompisar. Men Charlie är annorlunda och det krävs mycket för att hitta någon som ens står ut med honom. Det är då han träffar Sam och Patrick, de enda som verkligen accepterar vem han är och låter honom komma men ingenting varar för evigt, inte ens vänskapen.
Eller?

Ååh, jag vet inte vars jag ska börja. Den är så bra... Det är som om varje kapitel är ett pussel och i slutet så fattar man allting och ååh vad bra den är! Jag infinner mig i extas just nu för att jag kan inte riktigt förstå, det är som att gråta inombords och skratta utanpå för att den är så omöjlig att inte älska.
Allt i boken, språket, handligen, karaktärerna. Allting är så perfekt att jag hade kunnat läsa den om och om igen, flera gånger per dag.
Jag fattar inte att det här är Stephen Chbosky's första bok, det är som om han skrivit hundra före den här för allting är så perfekt, perfekt att jag vill skratta och gråta igen, jag fattar bara inte hur han lyckas.

Samtidigt är boken så annorlunda. Dels för att Charlie är en wallflower, ser och förstår allt, i boken är alla som inte känner Charlie smått elaka mot honom men som läsare hade jag blivit kär direkt om han hade gått i min klass, han är så... underbar på något sätt när han lugnt och stilla berättar genom sina brev till en Dear Friend om sin dag.

Jag vet inte vad mer som jag borde skriva utom att om du tänker se filmen som kommer ut om cirka tre månader så är det ett måste att du läser boken först. På engelska.

En sån där vidrig bok som fick mig att krama om den och skratta.

Ruby lever i en mardröm, hennes mamma har nyss dött och hon tvingas flytta flera hundra mil från sitt gamla hem, sin pojkvän, sin bästa vän och hennes mammas grav till en främling som tydligen ska vara hennes pappa. Med en stark hemlängtan och saknad vägrar hon vänja sig vid varken den kända skådespelaren till pappan, att dränkas i lyx eller att gå i en helt ny skola utan vänner. Faktum är att hon hellre dör än att än att få sin pappa att le.

Jag måste bara säga, från det att jag bara såg bokens titeln blev jag helt förälskad, klockren titel, roliga karaktärer, humor, sorg, vrede, tjuggablöff, den här boken innehåller allt och lite till!
Den är så pass skickligt skriven/översatt att jag hade kunnat skriva en hel uppsats om det. Orden bara flyter fram och innan jag visste ordet av det så var sista slut och jag kunde inte annat än krama om boken hårt och bara sitta och le som ett fån, man kan inte annat än bara rent av älska allt som är i den, för den här boken är helt freaking unbelievable bra om inte annat bäst eller så passar den bara väldigt bra i min smak.
Det finns inte en enda dålig sak med den här boken och jag lever i ett tillfälligt lyckligt bokmoln just nu, man kan verkligen säga att tiden flög iväg när jag läste den. 300 sidor kändes om typ 100, även om det var väldigt korta texter på varje sida, men det var en del i charmen, ska så fort som möjligt köpa den här boken, för det är såna här böcker som förtjänar att stå på en hedersplats i bokhyllan.

Det här är nog, helt ärligt den allra första boken som jag faktiskt ger full pott någonsin. PERFEKT!

12/12 vargar, definitivt. LÄS, LÄS, LÄS, LÄS!

Mamman som kallades Hon...

Hade den också kunnat heta... 


Men nu gör den inte det utan den bok jag nyss läst ut är 'Pojken som kallades det' av Dave Pelzer och innan jag börjar recensionen måste jag varna er, boken är inte till för människor som mår dåligt av att läsa hemska saker.

Dave lever ett bra liv, hans pappa tjänar ganska bra, han har tre andra bröder och en mamma som älskar honom men plötsligt förändras något när han fyller fyra år och hans mamma börjar känna glädje i att plåga honom, det börjar väldigt lätt, från att han får stå i 'skamvrån' eller stå framför spegeln i timmar och säga "Jag är en stygg pojke" men det räcker inte för Daves mamma - Hon. Hon plågar honom bara mer och mer och plötsligt har en bruten arm, knivhugg i magen, ammoniak i halsen och blåmärken på kroppen men Hon slutar inte där och för varje dag blir Dave svagare och svagare, kommer han ens orka hålla ut till slutet..?

Boken började konstigt, Prologen hade lika gärna kunnat vara en epilog och den förstörde nästan hela boken.(så för er som bara vill ha en kort sammanfattning, läs förta kapitlet...) Jag hade mycket hellre velat läsa boken fullt ut och sedan bli glatt överraskad i slutet, då hade den rört mig mer men nu blev jag besviken redan i början och sedan blev det bara värre och värre... Det var spännande och samtidigt konstigt att läsa hur Hon sakta, sakta förändrades, från att vara en älskad mamma till att bli ett monster och det var den biten jag lätt gled igenom men sedan kom den svåra biten. Han blev misshandlad varje dag och det var alltid nya metoder och när han äntligen lärt sig att överleva den metoden som Hon kör med så byter hon eller tar bort hans enda livhake, hon vill verkligen se honom död. Det var fruktansvärt att läsa om när han blev misshandlad, hur många gånger han blir lurad, besviken och sårad igen på nytt. Det kändes så overkligt på ett sätt men ändå verkligt. Speciellt då Hon knivhugger honom kunde jag riktigt känna hur det högg till i min egna mage och när jag satt i klassrummet och läste boken och Hon tvingar honom att (spoiler, markera för att läsa den) *Äta sin några månader gamla lillebrors avföring...* så blev jag så förfärad att jag skrek högt. Man kan säga att jag verkligen  levde mig in i den. Annars var det spännande att läsa och det kändes nyttigt att läsa en lite annorlunda bok för en gångs skull.
Det har kommit ut 2 till böcker i serien och dom heter 'Pojken som inte fanns' och 'Pojken som överlevde', jag hoppas att ni varit så pass uppmärksamma att ni faktiskt lagt märke till att Dave i boken har samma namn som författaren. Boken är alltså verklighetsbaserad. Tyvärr.
Läs den om du vill ha en ny sorts läsupplevelse som sätter sig i hjärtat och lämnar avtryck där.
Läs den inte om du mår dåligt av hemska saker eller äckliga saker.

Om jag skulle betygsätta boken skulle den nog få... 6½ av 10 poäng, lite låga poäng, men det är för att början förstörde så mycket.

Fick det här boktipset från en kompis. En kompis som faktiskt gästbloggat på Bokvarg om just den här boken! Läs hennes recension på den här.

Isnätterna - Malin Isaksson

Jenny har tagit studenten, hon har bra betyg och alla, hela hennes familj förväntar sig att hon ska skaffa sig ett jobb, eller plugga vidare. Men Jenny orkar inte, istället stannar hon hemma, där hennes brorsor nyss flyttat ut och den ända som finns kvar där inne på dagarna är syrran, eller Jojo som hon egentligen heter.

Syrran, som skolkar från skolan och istället hittar på en massa andra saker, saker som Jenny följer med på, för att hon känner ett ansvar för sin lillasyster, ett ansvar som kan kosta henne allt.

Den här boken var betydligt bättre än Brännhet, Malin Isakssons andra bok men den ändå svår.

Svår att förstå, svår för att den är så pass kort och att man själv måste läsa mellan raderna.

Lite trögt blev det att läsa ut den men helt okej ändå. 

Som sagt, betydligt bättre än Brännhet, enligt mig.

Liv och hennes liv

Liv och Lovisa går i nian och båda tycker att det ska bli skönt att äntligen få slippa varandra.
De har gått i samma klass i flera år men har ändå inget gemensamt, Lovisa är rik, snygg och populär medans
Liv har bara en morsa och sina bästa vänner Rick och Tanja.
Men helt plötsligt korsas deras vägar och de tvingas leva tillsammans.
Men hur mycket tålamod de än har med varandra finns det en gräns för vad de båda tål och
plötsligt händer något som gör att både Liv och Lovisa att nå sin gräns.

När jag började läsa den här boken fastnade den direkt och
jag ville inte lägga undan den.
De korta kapitlen gör att den är lätt att läsa och den är väldigt spännande, den är tänkvärd och man kan inte släppa den ur tankarna.
Trots att den är lite sorglig, dock inte gråtare så måste man bara gilla den.
Ett absolut boktips för alla.

Tack Alfabeta för boken!

Döden i dina ögon del 2 - Arvet, av Rachel Ward

Precis som sin mamma ser även Adam siffor i människors ögon.
- siffror som visar när dom ska dö,
men plötsligt har alla samma datum något hemskt kommer hända i London och han kan inte göra något åt det, för siffrorna går inte att ändra, eller hur?
Samtidigt träffar han Sarah flickan som skakar om hans tillvaro och hur mycket de än undviker varandra korsas deras vägar igen, igen och igen...

Andra boken i serien Döden i dina ögon är helt... otrolig!
Från första sidan till sista sitter man med näsan i boken, det här en bok man bara måste älska!
Spänningen stiger för varje sida och det är totalt omöjligt att veta hur det ska sluta.
Helt osägbar alltså.
Det här är en serie på tre och jag vill verkligen veta hur den slutar.
Längtar verkligen till slutet.
Nya karaktärer kommer in i boken, självklart saknar man de gamla personerna, Jem, Spider etc etc
men att läsa om Jems son gör det hela bara bättre, serien skulle nog inte ha hållit i längden annars.

Tack Forma Books!

Vad hatet gör kan ingen fatta

Martha har aldrig någon dansat förut och ändå väljer hon att gå linjen med dans på gymnasiet.

Inte för att hon vill...

Inte för att hon kan...

Utan för att vara så fel som möjligt...

För att vara felast.

När Marthas pappa hittar en ny tjej börjar hatet sakta gro i Martha.

Samtidigt börjar Adde också i dansgruppen. Dvärgen Adde som också börjar där

för att vara så felast som möjligt, tillsammans börjar en vänskap bidas mellan dom och när

Adde frågar henne om han ska fixa undan Mikis nya tjej - Solveig säger hon ja, utan att tänka

på konsekvenserna.

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om den här boken.

Har ingen som riktig åsikt om den så jag säger bara,

- läs och se själv.