Bandet som inte får brista - Niklas Janz

-OBS! SPOILERVARNING!-

(Om du inte läst Tornrummets hemlighet)

Var du en av de få (eller många?) som precis som jag läste Tornrummets Hemlighet och undrade när i hela friden en uppföljare skulle komma? Frukta icket, för nu är den här!
Bara 7 år senare. (No hard feelings Herr Janz)

Bandet som inte får brista börjar där föregångaren tar slut, Miriam har precis räddat Milan men deras historia får inget lyckligt slut. Istället tvingas de båda att kasta sig in i drömmarnas värld, bokstavligen. Tillsammans tvingas de möta alla sorters fiender på sin resa till att hitta rätt väg tillbaka till den riktiga världen.

Den här boken är Lucid Dreaming, medvetandedrömmande. Den här boken är allt vad jag någonsin har velat uppnå men varit för rastlös för att prova. Gillar du Inception? Läs den här boken. Gillar du att drömma? Läs den här boken. Gillar du att sova? Läs den här boken. Gillar du att andas? Läs den här boken.
Skämt åsido.
När jag läste den första boken var jag runt 10 år, jag blev förälskad och lånade ut den till min bror. Han blev förälskad.
Så vi väntade på uppföljaren men som med allt annat så förlöpte tiden och sakta men säkert glömde vi bort det. Tills vi en dag plötsligt kom att tänka på den och tillsammans med vår kära vän Google så fick vi reda på att det hade släppts en uppföljare.
Det bar iväg till biblioteket och snart hade jag den äntligen i min hand. Det kändes overkligt, som att jag drömde.

Nu, 7 år efteråt har jag några böcker på nacken och jag märker att det har skadat mig. Jag har omedvetet blivit mer kritisk, nu räcker det inte längre med att berättelsen är bra, nu måste språket också vara bra. Vilket har lett till att det är färre böcker som blir utlästa och fler böcker som samlar damm.
Men inte den här.
Visst, helt ärligt så var inte språket det jag hade hoppats men jag märkte hur hela min kropp skrek efter boken när jag lagt den ifrån mig. Jag ville bara ha mer och snart fanns det inga sidor kvar. Men boken lämnade mig med en varm känsla i hela kroppen.

Det har varit 7 långa år men det har varit 7 år som har varit värda att vänta på.
Tack Niklas Janz för en underbar serie.

The Maze Runner - Filmen

Efter att ha läst boken kunde jag förstås inte låta bli att se filmen också så igår bar det av till biografen för att äntligen få se filmen som jag väntat på i flera månader.

The Maze Runner.

Här kan ni läsa om filmens handling.
Läs min recension på boken här.

Skådespelarna: 
Dylan O'Brian levererade bra som vanligt men resten var jag inte så imponerad av. Om man jämför med t.ex The Hunger Games där man får gåshud för att de är så duktiga så blir jag nästan ledsen för att The Maze Runner inte ens var i närheten av samma kvalité.

Storyn: 
Vissa stunder av filmen var så långsamma att jag höll på att somna, ibland tog det förstås fart men då var det inte på det där vanliga sättet att man sitter på helspänn och är helt slukad av filmen, istället vandrade tankarna ofta över till annat och vissa stunder funderade jag på om jag skulle gå därifrån och strunta i filmen. Handlingen följde inte heller boken så bra vilket gjorde att man störde sig på småsaker.

Musiken:
Nä, när det skulle vara en seriös scen tyckte jag att den var löjlig för att musiken aldrig passade in, man kunde förutse mycket med hjälp av att lyssna på vad som spelades. Trist.

Karaktärerna:
Jag önskar att jag kan säga att jag fäste mig vid alla karaktärer men det är helt tvärtom, när folk dog så ryckte jag bara på axlarna, det berörde mig inte alls på det sätt som det borde ha gjort. Ingen av karaktärerna kändes särskilt djupa eller personliga, inte ens Thomas.

Effekterna:
Effekterna var för det mesta bra men det kändes ibland som om att man kunde se att Muren var animerad och i slutet av filmen kunde man definitivt se vad som var "verkligt" och vad som var animerat. "The Grievers" såg ut som gräshoppor och skrämde en inte. När karaktärerna blev jagade så satt man inte och hoppade upp i ner i stolen för att de skulle springa fortare, man kom som aldrig in i filmen riktigt som man t.ex gör i Taken.

Övrigt:
Vissa saker kunde man ifrågasätta i filmen, ibland fanns det ingen logik, det var osammanhängande scener och vissa saker som var viktiga i boken hade tagits bort helt.

Vad var bra?
Det som var bra i filmen var Dylan O´Brien. Det var också mycket action och om man inte läst boken så kan jag tänka mig att den här filmen är hur spännande som helst. Men för mig var det här ingen speciellt bra upplevelse. Jag hade förväntat mig mer men fick mindre. Den var bra men jag hade förväntat mig mer.

Filmen var okej. 

The Maze runner - I Dödens Labyrint (James Dashner

"Han började sitt nya liv stående, omgiven av kallt mörker och instängd, dammig luft."

Thomas börjar sitt liv i en låda. Det enda han vet är sitt egna namn och det faktumet att han verkar har slungats in i något som verkar vara ett hem för ungdomar. Ungdomar som bara har en sak gemensamt - ingen minns någonting av de liv de hade före de sattes i lådan och vaknade upp i en dunge omgiven av höga murar. Utanför murarna finns labyrinten. En labyrint som är full av monster, faror och kanske, kanske en väg ut.

Oh, vad jag var taggad på den här boken. Den verkade SÅ bra! Som ni kanske lyckats lista ut nu så var den inte så bra. Det var ingenting fel på handlingen, tvärtom. Boken var en blandning av alla möjliga genrer, det var intressanta personer och den var riktigt spännande. Precis som en 5-stjärnig film ska vara. Som bok hade den också varit 5-stjärnig om det inte hade varit för att språket i boken (kanske var det bara en dålig översättning) var av det sämre laget. Det flöt inte på som det brukar göra i bra böcker utan man fick verkligen kämpa för att ta sig igenom boken. Tyvärr.

Alltså:

+Perfekt handling, en riktigt bra story, perfekt uppbyggd på alla sätt. Jag förstår verkligen varför de har valt att basera en film på den.
- Dåligt språk, det kändes som om att det var någonting som jag hade kunnat skriva.

Kanske är det annorlunda på engelska, hur känner ni som läst originalet?

2,5 vargar egentligen men storyn var verkligen fenomenal så den får en valp extra också.

Boken är även bioaktuell i Sverige, om du inte sett trailern än, gör det!
Kan filmen toppa The Hunger Games? Ja, det verkar nästan så...

The Fault In Our Stars - John Green

Efter några ord var jag fast.
Efter några meningar började jag skratta.
Efter några sidor kom tårarna.

Efter några kapitel slog jag igen boken.

Efter några minuter lämnades jag ensam med ett utslitet hjärta.

Jag har läst The Fault In Our Stars.

Hazel Grace är diagnostiserad med cancer, varje dag är en pärs att leva tills hennes mamma tvingar henne att gå till stödgruppen för cancerdrabbade och hon träffar Augustus Water, pojken som förändrar hennes liv.

Wow.
Jag har så länge velat läsa The Fault In Our Stars och när jag hittade den på biblioteket var jag inte sen med att rycka till mig den och sluka varje sida. I början, innan jag ens öppnat boken var jag skeptisk, trodde inte att den skulle vara så bra som hela världen påstod. Trodde omöjligt att jag skulle fälla minsta lilla tår. Jag var till och med nästan helt hundra på att jag skulle hata boken, bara för att alla andra älskar den.

Det dröjde inte länge förrän jag var helt kär i storyn och dess karaktärer, jag kunde bokstavligen inte släppa ifrån mig boken utan den följde med mig överallt, in på toan, med tandborsten, vid matbordet. Ja, överallt. Aldrig hade väl en bok tagit slut fortare än nu, trots att jag ibland gjorde pauser för att promenerade med hunden eller se film så försvann bara sidorna framför ögonen på mig och plötsligt fanns det inte någon text kvar, bara en tom värkande känsla och rinnande tårar.

John Green, vad har du gjort med mig?!

Men även om boken hela tiden tog plötsliga vändningar så anade jag ändå en liten del av slutet och trots att det smärtade mig att jag hade rätt så är det nog den lilla detaljen som gjorde boken extra effektfull.
Utan att spoila någonting vill jag bara säga att det här är den mest känslosamma/gråtiga/bästa/djupaste/romantiska/hjärtkrossande/hatälskade/finaste (?) boken jag kanske någonsin läst

Jag brukar egentligen inte tycka om "Cancerböcker", de är alldeles för deprimerande men med The Fault In Our Stars var det en helt annan sak, den går helt enkelt inte att inte tycka om, så underbart, fantastiskt, fin att jag hatar den, av hela mitt hjärta.
För att understryka exakt HUR mycket jag grät så kan jag helt ärligt berätta att det kändes som om någon hade dreglat på min kudde i flera timmar och då brukar jag ändå inte vanligtvis gråta till böcker men..

Läs, Läs, Läs, du kommer verkligen inte ångra dig! Och är du kass på engelska kan du alltid läsa den svenska versionen - Förr eller senare exploderar jag. (Även om det inte riktigt är samma sak).

5 av 5 vargar! 
T.om en fullpottare känns för lite att ge i det här fallet. Wow. 

Min längtan efter filmen går knappt att beskriva.

Den röda handsken - Holly Black

I uppföljaren till Den vita katten ställs bokens huvudperson Cassel inför nya problem. I en värld där alla har handskar på händerna är det svårt att veta vem som har blod under naglarna. När Cassel en dag blir inkallad till FBI och det visar sig att hans bror är död, mördad tvingas Cassel inse att inte alla är så vänligt inställda som han först trott, det är dags att ta fram sanningen - vem är vän eller fiende?

Det finns en del böcker som följer med hela livet och vissa som bara stannar för kvällen. Den röda handsken är en som knappt stannade för dagen. Efter att sista sidan var läst hade jag varken börjat hata eller älska boken, faktum är att jag knappt kom ihåg vad den handlade om. Jag var t.om tvungen att googla vad huvudpersonen hette eftersom att jag glömt bort det! Kort sagt, en bok som verkligen inte fastnade på näthinnan, den var ointressant med ointressanta karaktärer men med lite humör som fick mig att då och då dra på munnen. På goodreads så gav jag den 3 stjärnor så jag antar att för stunden så var den bra (var någon vecka sedan jag läste den, därav det korta minnet). Ingen bok jag är sugen på att läsa om men det finns en chans att jag läser den tredje och avslutande boken bara för att få veta hur serien om Cassels miserabla(kärleks) liv slutar.
Ingenting för mig, diggar dock omslaget.

SPOILERVARNING, MARKERA NEDANFÖR FÖR ATT LÄSA! SPOILER BÖRJAR OCH SLUTAR VID *

*Minns inte vem som mördade Cassels bror (så intressant var boken), någon som är sugen på att skriva en kommentar och berätta vem det var? Tack!*

3 av 5 vargar - Den var bra (vilket är ett rätt så ok betyg med tanke på att jag halvsågar den där uppe)

Nyckeln

Som inte öppnade alla lås...

SPOILERVARNING!

- FÖR DE SOM INTE LÄST CIRKELN OCH ELD - 

Tragedin i gympasalen är knappt över förrän de utvalda i Engelsfors ställs inför nya prövningar. Svårare än de någon mött förut men en här gången kan inte Ida, Rebecka eller Elias hjälpa dem.
Samtidigt slåss de utvalda med sina egna krafter, inte minst Minoo som ännu inte lyckats välkomna den svarta röken, behövs hon verkligen och hur ska de ens kunna stänga portalen när cirkeln inte är hel?

Hungriga vargar jagar bättre.
I det här fallet var jag en riktigt, riktigt hungrig bokvarg, jag slukade varje sida med hull och hår, plöjde igenom sida för sida tills jag tillslut kunde stänga igen boken. Men den här gången fanns varken tårar eller ett leende, istället pryddes mitt ansikte förmodligen av en tom och irriterad blick.
Hallå.
Vad var det här för slut?
Boken heter Nyckeln men i slutändan var det inget lås som öppnades. Är det inte meningen att man i slutet av en bok ska knyta ihop säcken, låta läsaren pusta ut. Gråta en skvätt och hurra för att boken "äntligen" är över?
--
Nog med klagomål, i övrigt var boken verkligen bra, jag älskade varje sida, varje karaktär och varje händelse. Varje ord fastnade i huvudet på mig ända fram till de sista sidorna. Hade det inte varit för slutet så hade den här verkligen varit en stor favorit.
Just nu känner jag bara för att bränna upp den.

Boken är bra men inte värdig för att vara ett avslut på en tidigare så fantastisk serie.

Betyg på boken i genomsnitt: 4 av 5 vargar
Betyg på slutet: 1 av 5 vargar

Slutgiltigt betyg: Svag 3:a. 

Sayonara September

Nästan ett år har gått på Alex tecknarskola, ett år fyllt av sorg, glädje och inte minst, vänskap.
Men Alex har svårt att glömma Miri och trots att hon försäkrar alla att hon mår bra, att
hon är glad och lycklig så förändras allt när hon träffar Kouji.
Kouji kommer från Japan, har redan gett ut ett album, har lika vackert hår som det är långt, han går tvåan på skolan och han kan se rakt igenom Alex.
En början på ett osunt förhållande inleds och plötsligt verkar hela Alex liv sättas på prov.

Fyra gånger har jag redan hunnit läsa om den tredje, och kanske avslutande delen i Sayonara September och jag häpnar över hur bra Åsa Ekström får till allt.
Det är så mycket mer än bara manga.
Jag bara läser och läser, fångas i bilderna, läser om den för att förstå den lite bättre, läser om den igen ifall jag missade någon detalj och läser om den en fjärde gång, för nöjes skull. Jag vill aldrig att den tar slut.
Trots att jag verkligen lusläser, nästan slukar sidorna är det ändå som om att jag missar någon detalj varje gång och varje omläsning är nästan som att läsa om den för första gången.
Helt otroligt.
Även fast att tredje boken var extra tjock så känns det ändå sorgligt att serien är slut nu. Helst hade jag förstås läst flera hundra böcker till om karaktärerna i SS men det enda jag egentligen kan göra nu är att hålla tummarna på är att Åsa Ekström ger ut en ny, ännu bättre (och längre!) serie.

LÄS!
Kolla gärna in Åsa Ekströms blogg Sayonara September.
5/5 vargar - bästa mangan jag någonsin läst!

Recensionsmaraton!

Eftersom att det skull bli rätt långsökt med flera recensioner nu tänkte jag ta till det effektivaste och kanske roligaste sättet att göra det på - Recensionsmaraton!
Men ta det lugnt, här kommer inga meterlånga, tråkiga recensioner utan ska försöka göra dem så korta som möjligt, allt för en trevligare läsning. (Också är jag lite lat av mig så här på morgonkvisten)

Gycklarens Arv - Kersti Vikström
Esmeralda är 10 år gammal när
hon blir bortförd från sina föräldrar
för att jobba på en stor herrgård,
sakta vänjer hon sig vid de hårda
omständigheterna, det tuffa livet som
en betjänt åt den tidens kanske mäktigaste
människor. Men så träffar hon Storm, en slav
som förändrar hennes liv för alltid.
(En Jane Eyre-inspirerad kärlekshistoria)

Gycklarens arv är... seg.
Och oavsett vilken sida jag är på,
vilket ord eller mening jag läser så är det
enda jag kan tänka på... Jane Eyre.
Jag svär, det är Jane Eyre i ett nötskal,
bara lite annorlunda.
3 av 5 vargar - den var bra

Mellan dig och dig
Tora är gränsen till vuxenvärlden,
på gränsen till 18 men inte riktigt där än.
Tillsammans med Ivar, hennes kanske bästa
vän och... något mer, eller?
Längst Toras knackliga och lite trasiga väg står
även Sven med det rufsiga håret och Minna,
hon som gjorde så att Jonna, hennes bästa barndomsvän
svek henne.
(En bok om vänskap och kärlek)

Nä. Av vad jag läst tidigare av Katarina Kieri så blev jag
helt ärligt en aning besviken, Mellan dig och dig var en aning
långsam och tråkig, jag hade ingenting emot Tora, hon var rätt
mysig på något sätt men jag blev som ändå inte road till 100%.
Nästan 3 vargar, den var bra men saknade någonting. 
Så egentligen 2,75 eller någonting sånt. 
Men 2 och en halv varg blir så blodigt. 


Flyga högt - Katarina von Bredow

Vendela har just precis börjat nian när hela hennes värld
skakas om av en enda person - Silja.
Silja kan inga regler, eller så skiter hon bara i dem,
hon struntar i det oskrivna, att hon som ny i klassen
inte ska, inte får synas, hon ska bara smälta in.
Men istället syns hon hela tiden, hon är överallt och
det dröjer inte länge innan hon startat ett krig inne i klassen.
Hon har förändrat allt.
(En bok om vänskap och kärlek)

Nä, inte heller den här fastnade särskilt mycket för min del,
den var mest en "det-rullar-på"-bok och sida för sida passerade
förbi utan att jag dreglade särskilt mycket över det som stod skrivet.
En typisk ungdoms-ungdomsbok skulle jag vilja säga.
2.75 vargar skulle jag vilja ge den här också. 
Bra (typ) men den saknade någonting.

Berövad - Liz coley

13-åriga är ute på scouthajk när hon försvinner från de andra kompisarna.

Hon är spårlöst borta och trots insatser från polis och allmänheten är hon spårlöst borta.

Tills 3 år senare och hon plötsligt står på sin trappuppgång igen med bara kläderna på kroppen och en påse i handen, det är bara ett problem...

Hon minns ingenting.

Redan från första ögonkastet fick jag känslan av att det här skulle bli en intressant och bra läsning och jag satte direkt igång med att mala igenom mig den.

Och jag hade rätt!...

...till en början iallafall.

De första sidorna var spännande, mer än spännande. De var som kött för ett vrålhungrigt lejon, jag bara malde på och malde på genom sidorna men plötsligt hände något i handlingen.

Den var fortfarande spännande, det förnekar jag inte men plottvistarna var udda, ogenomtänkta på något sätt, språket och handlingen gick inte fram på ett lika flytande sätt och jag började ifrågasätta Angies beslut när hon började genomföra olika saker för att hitta tillbaka till sig själv och minnas vad hon gjort i 3 år.

Nu så här i efterhand när jag tänker efter riktigt noga så är jag faktiskt lite besviken på den, den var inte alls lika bra som jag trodde vid första ögonkastet men den var fortfarande bra, annorlunda och spännande.

En riktig slukarbok. 

3/5 vargar - den var bra.

Positivt överraskad! - Änglarnas kamp (Becca Fitzpatrick)

Spoilervarning!

-För den som inte läst de tidigare böckerna-

Det är kaos i Nora Greys liv.

Efter att Hank, hennes biologiska far dog har hon fått uppdraget att leda nefilerna till krig. Ett krig som ska gå ut på att förinta de Fallna Änglarna från jordens yta, kedja fast dem i helvetet för alltid.

Problemet är bara att Nora aldrig har slagits förut, än mindre lett en armé ut i krig och om hon utplånar de fallna änglarna kommer även Patch dö men om hon misslyckas kommer inte bara Nora, utan hennes mamma också följa med henne i graven samtidigt som nefilerna får lida i resten av sin evighet.

Första kapitlet i Änglarnas Kamp kom som en chock. 

Jag hade inte på långa förväntat mig att den från början skulle vara så... bra.

Den Nora som jag hatade i de tidigare böckerna var som bortblåst, den här Nora var modig, tänkte efter och försökte. 

Hon störde sig på Patch (jag hatar Patch) när jag också tyckte att han var jobbig och den här bokens Nora ville slåss, inte bara skydda sig bakom någon annan. (Pluspoäng för starka karaktärer!)

Att Nora gått och fått humor som fick mig att dra på munnen vart och vartannat ord var också det härligt.

Att själva handlingen flöt på och att alla trådar knöts ihop var ju bara det väldigt positivt. 

*Trots att jag helst hade sett Patch stanna i helvetet* <-- Spoiler, markera för att se texten.

I överlag en väldigt, väldigt positiv överraskning och jag är bara glad att jag läste klart serien, det var så värt det.

Ett extra + bara för att Vee, Noras bästa vän är episk och bringade fram ännu fler leenden. 

Carlstensveckan - Perfekt för den som väntar på sommaren

Ebba har i hela sitt liv sett fram emot Carlsensveckan. Ett läger fylld med segling, bad, sena nätter och bäst av allt, en massa hångel med killarna som ska vara med, kanske, kanske kommer hon bli kär i år!
Men snabbt får hon lära sig att Carlstensveckan kanske inte är så lätt som hon tänkt sig och snart tvingas hon välja både mellan vänner och kompisar.

Carlstenveckan är verkligen en feel-good bok, som alla böcker så innehåller den problem men den är så härlig och somrig att jag inte orkade  bry mig utan läste bara vidare utan att sucka eller rulla på ögonen.
Ebba är en karaktär med personlighet och även om jag förutsåg mer än halva handlingen så var den mysig att läsa och det var knappt att jag kunde släppa ifrån mig den.
En perfekt bok, svensk dessutom för den som gillade "Sommaren jag blev vacker" eller bara vill ha något lätt, ledigt, snabbt, roligt och somrigt att läsa och för de som tycker att det blir långsamt utan några problem - ta det lugnt, det är fullt av dom i den här boken också!
Språket och handlingen i boken flyter på utan problem och det är perfekt antal sidor. Dessutom borde den vara

extra bra för de som redan kan en massa om segling. (Jag fattade knappt hälften av seglar-orden.)
Rekommenderas varmt.

Kunde inte bestämma mig för om den skulle få 3 eller 4 vargar så den fick båda.

Underbara Helvete - Ett helvete var det då sannerligen (Varning för mycket hat)

Abby har lämnat sitt gamla liv bakom sig och tillsammans med sin bästa kompis America har hon bytt ut allt och börjat på en ny skola i en ny stad och hon tänker aldrig, aldrig mer återvända till sin hemstad och sitt förflutna, istället tänker hon skärpa sig, vara den fina flickan som sköter sig i skolan, umgås med rätt folk och aldrig någonsin dejta någon som Travis.

Travis är skolans hetaste kille, på fritiden slåss han för att tjäna pengar, ligger runt med tjejer och han är allt som Abby är rädd för och trots Abbys försök att undvika honom slutar de upp som vänner men snart inser Abby att hennes känslor för Travis är starkare än hon trott.

Underbara Helvete är en av de mest hat-älskade böckerna jag någonsin sett som recenserats. Kolla bara på de här recensionerna!

Själv är jag skeptisk mot allt i boken, något som i början kunde bli en väldigt bra och vacker historia slutade upp som katastrof och jag ville flera gånger dunka huvudet i väggen av frustation.
Travis och Abby är verkligen inte bra för varandra, det är verkligen en katastrof, ett helvete tillsammans och allt blir bara fel hela tiden och jag blir bara så arg på Abby för att hon är så blind.
Det uppgår tydligt flera gånger i boken att Travis har problem med att kontrollera sitt humör, han är värre än en aggresiv hund, han stalkar personer, misshandlar, är den största douche jag någonsin läst om och han kan verkligen inte släppa taget om någonting och ännu en gång vill jag dunka mitt och Abbys huvud i väggen.
En av de absolut sämsta böckerna jag läst eller så är de här böckerna ingenting för mig helt enkelt men seriöst, läs och tolka själv, mer katastrofal kärlekshistoria har inte existerat. Usch.
Fast egentligen är jag väl bara arg för att boken hade kunnat vara så mycket bättre men Mcguire skruvade verkligen till allt till en enda röra. Synd och skam.

Jag har verkligen sågat den här boken totalt men ugh, det här var verkligen ingenting för mig.
Om du läste Underbara Helvete och som så många andra (utom jag tydligen) tyckte om boken så får ni hålla utkik efter Walking Disaster som är samma historia men ur Travis synvinkel, en bok som jag faktiskt är sugen på att läsa, trots det dåliga första intrycket. 

Urzula Poznanski lyckas igen!

Bastian är tjugo år och i hela sitt liv har han pressats av sin far som vill att han ska bli en doktor och fortsätta att bära familjens namn.
Bastian hatar sin far och när Sandra, Bastians stora förälskelse frågar om han vill följa med på ett lajv, ett femdagarsläger som helt och hållet ska utspela sig under medeltiden, helt utan läkemedel, mobiler eller tändstickor så säger han ja, dels för att han är kär i Sandra och dels som protest mot hans fars förväntningar.
Men när platsen avslöjas visar det sig att marken de ska vara på är förbannad. Bastian väljer att skratta bort det men när profetior slår in och människor försvinner börjar han tvivla, är de verkligen ensamma i skogen?

Efter Erebos trodde jag inte att jag skulle läsa någonting liknande som skulle vara lika bra eller läskigt men så skrev Urzula Saeculum och jag var tvungen att ändra åsikt direkt.
Saeculum slog verkligen mina förväntningar helt och även om jag lyckades lista ut vissa scenarion i boken i förväg så var det länge sedan som jag läste en sådan läskig men samtidigt spännande bok.
Det var omöjligt att släppa Saeculum och jag satt uppe hela natten, rädd att få mardrömmar om jag inte fick veta förklaringen på skräckhistorien som aldrig tycktes sluta.
Jag gillade alla karaktärer, de hade egna och viktiga personligheter och även de som jag störde mig på och ville hoppa in i boken för att slå till dom så hade det inte varit en bok utan de karaktärerna.

En realistisk, klockren rysare som får gåshuden att resa sig!

Rekommenderas starkt för de som själva är lajvare men även för de som knappt vet vad det är, passar alla!

Kretsen - Maggie Stiefvater

Ända sedan Blue var liten har hon fått höra att den första personen hon kysser kommer dö.
Med den vetskapen lär hon aldrig känna några killar men när hon en dag vaktar på en kyrkogård tillsammans med sin mammas väninna som är, precis som resten av Blues familj ett medium utom Blue, som inte kan se något övernaturligt utan "bara" förstärka andras förmågor så får hon syn på en pojkes ande, en pojke vars död kommer inträffa inom ett år och det enda skälet att Blue ser honom och ingen annan ande är för att hon kommer bli kär... eller döda pojken.

Som vanligt är det något med mig och Maggie Stiefvaters böcker som inte riktigt passar ihop. Det spelar ingen roll vilken bok jag än läser som är skriven av henne (även om Dödsritten var en aning bättre än Mercy Falls vargar) så är det alltid något som saknas. Kretsen är inget undantag.
För även om storyn och språket är bra som vanligt så tråkar karaktärerna ut mig (Förutom Noah, han var mest intressant, synd bara att han var den karaktär som var minst i fokus.) och historien är för seg för min smak.
Förhoppningsvis blir uppföljaren som förväntas släppas i England i September betydligt bättre, annars är jag osäker på om det här blir en serie jag kommer läsa slutet på.

Bra men saknar det där lilla som är så viktigt men som jag ändå inte kan sätta fingret på.

Safirblå - Kerstin Gier

Varför utspelar sig alltid böcker i London, oavsett författarens hemland?

I Safirblå får vi ännu en gång följa med Gwendolyn i hennes knäppa tillvaro men känslan av att ingen i tidsresesällskapet, inte ens Gideon litar på henne gör det svårt för henne att lita på dom och när hon av en slump reser tillbaka i tiden och träffar sin Morfar som ung förändras saker, vilken sida ska hon egentligen kämpa för?

Safirblå är en spännande bok med så många möjligheter och tvister att jag inte orkade räkna dom men det är ändå något i boken som gör att jag inte brinner för att läsa den.
Kanske är det den sega handlingen, eller bristen på hemligheter som avslöjas, Gwendolyns jobbiga kärlek till Gideon eller kanske skrämde den omgjorda framsidan mig. (Den var mycket finare förut) och även om jag inte avskyr boken, eller ens tycker illa om den så saknar den det lilla extra.
Jag vet att det är flera som inte håller med mig, vissa säger t.om att det är den bästa boken de någonsin läst men smaken är som baken och det enda jag egentligen går och hoppas på är att den sista boken (smaragdgrön) ska bli något jag kommer hata att avsluta eftersom den är så bra för trots allt så var Safirblå bättre än Rubinröd (Och det talar för sig själv) men vem vet, kanske är boken helt fenomenal på tyska?

Rädda mig (inte)! - Tahereh Mafi

Kan man inte annat än älska de tvetydiga titlarna till den här serien?

OBS! Spoilervarning för den som inte läst Rör mig inte!

Juliettes beröring är dödlig och efter att hon lyckades rymma från Warners psykotiska försök att tvinga henne att döda människor för honom och hans Återeblassemang, råkat röra honom och samtidigt ta reda på att han, precis som Adam är immun mot henne, blivit kysst av honom, skjutit honom i armen och lyckats ta sig under jord till en hemlig samling med människor som är precis som Juliette, speciella, så tror hon att hon äntligen är bland människor som kommer acceptera henne men blickarna följer henne vars hon än går men misstänksamma människor och folk som tystnar när hon stiger in i ett rum är hennes sista problem när det visar sig att Warner letar efter henne och en skruvad vändning tar vid och Juliette tvingas användas upptäcka och använda sina riktiga krafter. För att överleva.
Och för att döda.

Jag tyckte att första boken i serien (Rör mig inte!) var en bok värd att läsa men när jag stängt igen Rädda mig inte!'s sista sida och bara suttit och lett fånigt måste jag säga att Rör mig inte var någonting, eller en riktig skitbok jämfört med uppföljaren.
Jag kände direkt att Juliette växt från den tysta, osäkra, nerviga tjejen till starka, kraftfulla tjejen som än så länge väljer val som jag anser att hon gör rätt i.
Tvåan är mer actionfylld, vi får följa fler karaktärer även om boken ständigt är skriven i Juliettes perspektiv.
Dessutom så gör hon inte som många karaktärer och berättar allt som hänt i den tidigare boken för att läsaren ska påminnas utan det kommer successivt och även jag som totalt hade glömt första boken (speciellt kyssen och det faktum att Adam hade en lillebror!) så fick jag snabbt reda på vad som hänt men utan den uppradning av händelser som det brukar beskrivas på.

Juliettes sätt att berätta sin historia på är något jag trivdes med och jag älskar idén med överstrykna meningar som jag förstår symboliserar förbjudna tankar.

Spoiler för den som inte läst Rädda mig inte!

Att Warner dessutom fick en så stor och betydelsefull och underbar (!) roll i den här boken fick mig också att sluka den med hull och hår och jag kan stolt berätta att jag tycker att Adam ska slänga sig i väggen, jag är Team Warner!

Slut på spoiler.

Det enda jag inte tyckte om med boken var att Tahereh Mafi använde siffor (1,2,3) istället för att skriva de med bokstäver. Det såg malplacerat ut i den annars så flytande texten.

Älskar den!

Warm Bodies - Filmrecension

Warn Bodies är en bioaktuell film i Sverige, baserad på boken Warm Bodies (Varma kroppar) av Isaac Marion.

R minns inte sitt namn, var han kom ifrån eller hur han blev det han är. Det enda han vet är att han är död. Eller snarare levande död, R är en zombie och han är hungrar efter hjärnor.
Samtidigt är det något i R som gör att han skiljer sig från andra zombies för han vill inte vara en zombie, han skräms av sin egna skepnad, han mår illa när han äter sina offer och hans största hobby är att samla på saker från människorna, något som en "vanlig" zombie definitivt inte gör.
Och när han träffar Julie är det någon som förändras i honom och han börjar känna igen, men räcker det för att göra honom mänsklig igen?

Jag hade inte planerat att se Warm Bodies, snarare rynkade jag på pannan när en vän föreslog att vi skulle gå och titta på den, låga förväntningar är ett beskrivande ord i det här fallet. Jag trodde att filmen skulle vara i nivå med Twilghtfilmerna, att de skulle vara töntigt tråkiga och att min syn på zombies skulle helt förstöras.
Men så startade filmen och det var oräknerliga känslor som blandades medan jag fick följa R i hans väldigt intressanta liv.
För det första, filmen var allt annat än töntig. Jag hoppade flera gånger till av alla jumpscares och äcklades då och då av obehagliga scener, men utan de scenerna hade filmen inte varit lika bra som den faktiskt var.
För det andra så var filmen humoristiskt på ett perfekt sätt, den var varken överdriven eller snuskig på något sätt och det var ett under att ingen kastade popcorn på mig under hela filmen eftersom jag garvade så mycket.
Dessutom är filmen supersöt, storyn är väldigt intressant, skådespelarna passar rollerna som pusselbitar, sminket var bra (oftast) och det enda jag egentligen kan klaga på var att jag gärna hade velat se lite back-story, varför blev det en apokalyps, också var animationerna (när 'the bonies' sprang) inte det bästa men i överlag var Warm Bodies verkligen, verkligen helt underbar. Så pass underbar att den nästan toppar min lista över favoritfilmer.

Filmen får 4½ av 5 vargar!
Rekommenderas!
Obs! Det är 15-årsgräns på filmen!

Dödens gåva - Nellie C Lind

I Dödens Gåva får vi följa de två systrarna Dagnie och Istrid under en tidsperiod som liknar vikingatiden.
Båda systrarna besitter magiska krafter och när deras farmor Åshild, byns völva (en völva är ungefär som en schaman vad jag har förstått) önskar att avsluta sitt liv tidigare tvingas de att kalla på Dödens Gud i hopp om att han ska föra över Åshild till den andra sidan.
Men när Guden blir arg över farmoderns själviska beslut får han se att Dagnie skiljer sig från andra människor och systrarna får ett ultimatum, antingen låter han Åshild leva och lida eller så för han henne till den andra sidan mot att han får spendera en dag med Dagnie för att ta reda på vad som är så speciellt med henne.

Woah.
Jag har inte insett förrns nu hur mycket jag egentligen älskar böcker som utspelar sig för länge sedan eller i framtiden. Även om jag borde ha sett mönstret när jag älskat nästan varje bok som inte utspelar sig i ett modernt 2000-tal.
Dödens Gåva var inget undantag.
I början var jag lite tveksam, jag tyckte inte riktigt om hela framsidan av boken men så fort jag väl kommit in i bokens handling och fått ordning på karaktärerna så var jag helt fast och det enda som egentligen stoppade mig från att sluta läsa var klockan.
Språket i boken är smått gammaldags och gör att man får känslan av miljön den utspelar sig.
Den stora och smått lättlästa texten gjorde att jag knappt behövde anstränga mig och handlingen flöt på. Dock blev personernas utseende lite väl i centrum ibland och i vissa scener var jag osäker på vem Dödens Gud egentligen var intresserad av.
Lika mycket som boken var förutsägbar i vissa scener så kunde jag omöjligt klura ut slutet och än mindre gissa vad del 2 kommer handla om. Förhoppningsvis byter de inte huvudkaraktär utan det fortsätter handla om Dagnie men jag har en känsla av att det kommer bli bra ändå om det fortsätter så här.

Läs mer om författaren på hennes blogg.

Genom dina ögon - Stephanie Meyer

Framtiden och människornas kroppar har tagits över av rymdvarelser. 

Men istället för att jorden ska ha förvärrats har den blivit en bättre plats. Inga brott sker längre och jorden håller inte på att gå under längre. 

Ändå flyr de människor som fortfarande äger sina kroppar, i hopp om att kunna gömma sig för "utomjordingarna".

Melanie Stryder är en av de som flyr. Tillsammans med sin lillebror lyckas hon hålla sig gömd men så händer det oundvikliga och hon vaknar upp med en annan varelse i sin kropp.

Men något är fel och hon får chansen att kämpa emot. 

Tillsammans med Wanderer (eller Vandrararen på svenska) ger hon sig av för att leta efter sin lillebror, sin kille och viktigast av allt, bli av med fienden. 

I början av boken tyckte jag utan tvekan att den var bättre än Twilight. 

Men det är svårt att fylla ut 600 sidor utan att det lätt blir tråkigt och att vissa kapitel är överflödiga och onödiga. 

Jag blev uttråkad av Wandas beteende, irriterad av hur hon sprang från sina problem (bokstavligen) istället för att möta dom.

Visst, slutet är som vanligt oförutsägbart när Stephanie Meyer skriver och det var ingen skillnad i den här boken och som vanligt älskar jag slutet. Det var lätt det bästa med boken, även om det fanns några "minustecken" med hela konceptet. 

Spoiler

Kunde däremot inte låta bli att tänka att Melanie drabbades av Stockholmssyndromet när hon sakta men säkert började gilla Wanda. 

Slut på spoiler

I allmänhet en väldigt bra bok alltså bara man lyckas sega sig igenom de tröga bitarna.

Dessutom, triangeldrama! 

Ni missar väl inte att The Host har filmpremiär idag, kolla in trailern!

Allt jag säger är sant - Lisa Bjärbo

Alicia är 16 år och har nyss hoppat av skolan. Full av självförtroende lämnar hon sina kompisar i plugget och ger sig av i jakt på jobb, en karriär och när hon ser Isak för första gången, en pojkvän.
Men allt är inte så enkelt som hon först trott och hon tvingas inse att det kanske inte var så smart att slänga sig ut i vuxenvärlden utan en plan.

Jag är inte särskilt förtjust i Alicia, hon känns allt för spontan och alldeles för full med självförtroende för min smak. Inte för att det är dåligt men hennes bristande förmåga att se på saker på ett logiskt sätt gör mig irriterad.
Själva språket är inget speciellt heller men den är berättad på ett humoristisk sätt som gör mig att småle då och då under historians gång. Dessutom tycker jag inte heller om omslaget så mycket, "ansiktsböcker" är inget jag föredrar, det känns trist och jag hatar att inte få bestämma själv hur karaktärerna ska få se ut.
Men historien är ändå lätt att hänga med i och även om jag lätt blev irriterad på karaktärerna så vände jag blad på blad tills jag kommit till slutet.
En slukarbok helt enkelt.

Egentligen hade boken fått en tvåa (möjligvis 2+) men på grund av det lätta språket handlingen får den lite fler plus än ett.