Tu man hand - Tomas Lagermand Lundme

Jag lägger båda händerna på tekannan. Värmen 

väller mot huden. Det gör ont. Jag pressar händerna mot lergodset. Det gör ännu ondare. Jag tänker inte ta bort händerna. Inte nu. Jag ska hålla dem på tekannan med-

an jag räknar till femtio.

Förra veckan kunde jag till fyrtio.

Jag räknar fort. Det bränner i huden. Det kan inte

hjälpas.

Fyrtiotre. Det bränner och bränner i

händerna, fyrtiofem. På fyrtiosju måste jag sluta. Mina

händer är röda, Det bultar och dunkar i dem. Jag blåser

på dem. Det hjälper inte.

I morgon måste jag komma till femtiotre.

Det måste jag bara.

Så är mina regler.

Om en pojke som håller händerna på tekannan och huvudet under vattnet samtidigt som han räknar sekunderna innan mörkret omsluter honom helt.

---

Oh. 

När jag köpte den här boken på Bokmässan var jag fast redan när jag läste baksidan. Jag hade redan då en ganska klar magkänsla av att den här boken skulle vara bra och mina förväntningar levde verkligen upp till boken. 

Den är väldigt deprimerande och jag hade aldrig läst igenom den om det varit en tjej som haft huvudrollen (less på såna, de tycks alltid börja och sluta likadant) men med en pojke som huvudkaraktär var allting annorlunda och ingenting hände som jag trodde att det skulle göra och jag gillar det, tillochmed att den är deprimerande är ett plus. Faktum är att den är så sorglig att jag i slutet fällde en tår.
Språket är inget speciellt utan det är mycket att läsa mellan raderna men jag är så glad att jag läste den ändå. Helt grymt bra!