Adam och Sarah fortsätter leva medan de långsamt ser England försvinna. Det har passerat två år sedan katastrofen och det finns inte längre någon som man kan lita på och medan civilisationen svälter ihjäl duschar regimen i varmvatten. Men Sarah och Adam fortsätter kämpa med sin lilla dotter, Mia vid sin sida.
Men Mia har blivit annorlunda. Det var meningen att hon skulle dö för två år sedan men istället tog hon över sin pappas farmors siffor. Oförmögna att få reda på hur det hände har regimen plötsligt fått reda på Mias hemlighet och de är beredda att göra allt för att få evigt liv.
Allvarligt. Boken var så fruktansvärt seg, förutsägbar och tråkig att jag faktiskt skippade mer än halva boken, läste de tre sista kapitlena och det kändes som om ingenting ens hade gått förlorat, jag förstod fortfarande precis vad som hade hänt, nämligen ingenting.
Det är något med den här boken som får den att kännas väldigt långsam även om det händer hundra saker samtidigt, kanske är det språket, jag har ingen aning men jag är definitivt inte nöjd med den också är det hela tiden de här obesvarade frågorna. Boken utspelar sig i England och man kan klart och tydligt läsa att det är England som går under så då undrar jag, vad hände med de andra länderna då och hur kan en människa behandla någon annan så oförskämt som de gör i boken? Visst, landet har gått under men är det inte då som man ska hjälpa varandra istället för att döda..?
Har läst lite blandade recensioner om den här boken så det ända jag egentligen kan uppmana er att göra är att skaffa en egen uppfattning men jag varnar er, den är inte så som iallafall jag hade tänkt mig att den skulle vara.
*Suck*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar